n”Hösten har varit bättre än sommaren”, började Knut Holmquist, innan han hälsade Anna-Stina Eriksson, Piteås egen diakon, välkommen.
Men först sjöngs PRO-sången av medlemmarna själva, enär kören fått förhinder. Det gick bra ändå och alla fick applåder. Sedan bjöds det på kaffe med hembakt bröd och först därefter fick Anna-Stina Eriksson komma till tals.
Engagerat berättade hon om femtonårige Ali, som ensam flydde från Afghanistan, sedan hela hans familj dödats. Om familjer som kunnat fly tillsammans och till slut hamnat här hos oss i Piteå. Anna-Stina håller hela världen i sin famn (en jordglob) och har vänner som talar många språk. Hon ber oss skilja på invandrare som frivilligt kommit till Sverige och flyktingar, som varit tvungna att fly krig, våld och misär.
På Fagervik bor i dag 33 personer som blivit hänvisade dit av Migrationsverket. De flesta av dem har själva tagit sig genom Europa. Vandrat, tagit sig ombord på lastbilar och tåg, på gummiflottar och mindre sjövärdiga flytetyg, överlevt och har nu under några månader tak över huvudet, en säng, mat och 27 kronor per dag i fickpengar. De blir hälsoundersökta och barnen får börja i skolan. Så snart de blivit kommunplacerade måste de vuxna lära sig svenska. De får i två år en minimilön och måste studera heltid. Frånvaro innebär avdrag på ”lönen”.
Arbetsförmedlingen har det största ansvaret för att så sker. De ordnar också med praktik och söker med ljus och lykta efter fler företag som kan ställa upp med praktikplatser. SFI och Svenska kyrkan hjälps åt. På måndageftermiddagarna arbetar 40 volontärer på Kyrkcenter för att hjälpa till med läxor, fika och prata svenska. Fler behövs! Fler vänfamiljer behövs också. Det flyktingarna önskar sig mest av allt sedan de väl fått äta sig mätta och har kläder på kroppen är: 1) Arbete! 2) Svenska vänner! 3) Få veta att deras anhöriga som är kvar i hemländerna lever och har det bra!
På Asylboendet i Öjebyn bor ensamkommande pojkar. När de fått uppehållstillstånd flyttas de till Hortlax. På Hamnen i Öjebyn bor de som fyllt 18 år och kan ha eget boende. I Norrfjärden bor ensamkommande flickor. Alla behöver de svenska vänner! Som pensionärer har man tid, kan umgås och lära sig mer om världen.