Från ett Berlin i spillror kom barnen till Piteå för miljöombyte

Det var en tid när grupper av barn från Berlin kom till Pitebygden för att under en tid stanna hos en familj. Barn som lämnat ett Tyskland i spillror för att få uppleva ett miljöombyte och inte minst för att äta upp sig. De flesta av barnen kom genom Berlinhjälpens, Röda korsets, Rädda barnens och frikyrkors försorg.
Från tysk sida spelade också Tysklands socialdemokratiska parti en viktig roll. Flera engagerade medlemmar hade under tredje riket varit flyktingar i Skandinavien. Till dessa hörde Berlins socialdemokratiske borgmästare Willy Brandt.
Väska och lapp
Hjälpverksamheten var en direkt konsekvens av andra världskrigets förödelse. Berlinbarn kallades de barn som under åren 1947 till 1993 bjöds in från svåra förhållanden. Det finns uppgifter att enbart från Berlinbarnhjälpen förmedlades plats för 50 000 barn under åren 1956 till 1993. Många barn fick tillfälliga hem runt om i Pitebygden. De hamnade förutom i Piteå även i Norrfjärden, Svensbyn, Lillpite, Långnäs, Arnemark, Långträsk, Munksund och Skuthamn.
Barn från Berlin skickades faktiskt till Sverige fram till början av 1990-talet. De sista åren var det främst barn med svåra hemförhållanden från Västberlin som kom. Inte förrän efter Berlins, och Tysklands, återförening 1990 ställdes verksamheten in. 1993 upphörde Berlins senat med sitt stöd till verksamheten.
Lapp om halsen
Resan till Sverige innebar ett abrupt miljöombyte för de allra flesta av barnen, som sändes iväg enbart med en liten väska och en lapp om halsen till ett land med ett främmande språk. Som för 5-åriga Monika Hieke, som från tyska myndigheter hade med sig den skriftliga uppgiften "snäll, lydig och frisk".
Hon var ett bland ett tiotal barn från Berlin som en marsdag för 50 år sedan anlände till järnvägsstationen i Piteå. Hon hade då lämnat sjuka anhöriga och svåra bostadsförhållanden. På järnvägstationen togs hon emot av värdmamman Greta Forsman och hennes dotter Ingrid.
För 50 år sedan hade de ett Berlinbarn - ett begrepp som är borta nu.
Kontakten upphörde
Värdföräldrarna Greta och Svante Forsman är inte längre i livet, men lekkamraten Ingrid, i dag gift Nilsson, och bosatt å Pitholm minns Monika
- Hon var hos oss några månader men längtade, trots att hon trivdes hos oss, många gånger hem till Berlin. Jag fick en lekkamrat och minns att hon alltid hängde med mig. Vi var mycket i lekparken. Det gick bra, fastän vi inte förstod varandra till en början på grund av språket. Tyvärr upphörde kontakten efter det att hon återvände hem, säger Ingrid Nilsson som sedan aldrig hört av sin lekkamrat från barnaåren.
Hemlängtan
Det blev en lyckad tid hos familjen Forsman. Dottern Ingrid och Monika Hieke hann med mycket mellan himmel och jord. Nyfiken och glad var flickan från Berlin men ibland kom tårarna då hon fick hemlängtan, men tröstades väl av en snäll och välvillig värdfamilj och i en gästvänlig miljö.
En annan flicka som kom från Berlin den våren var Eva Steltzer. Hon togs emot av Iris och Erik Gustavsson i Skuthamn
- Hon var verkligen "vår" flicka, eftersom vi sedan tidigare hade tre egna pojkar. Hon blev lekkamrat till yngste sonen Björn. När dagen kom för hemfärden, efter några månader, hade hon svårt att skiljas från oss. Vi anlitade sedan en person, som kunde tyska, och skrev ett brev till flickans hem men fick inget svar. Kanske brevet aldrig kom fram, berättar Erik Gustavsson, 89 år, och numera bosatt i serviceboendet Österbo. Han blev änkeman i december i fjol.
Inte heller familjen Gustavsson har senare fått någon kontakt med sin "dotter".
Då inget svar kom på brevet gjordes inget nytt försök.
Även Erik Gustavsson undrar, 50 år senare, vad månne hänt Eva Steltzer.
Svåra förhållanden
Anna Lundbäck, Piteå, 90 år, tog vid ett par tillfällen emot Berlinbarn. Maken Gunnar, pastor i Missionskyrkan och som gick ur tiden 2008 i en ålder av 93 år, var en av dem som förmedlade barnen till familjer i Piteå.
- Barnen kom från svåra förhållanden. En av flickorna som bodde hos oss hade upplevt hur hennes pappa hängt sig på toaletten. Visst har jag då och då tänkt på "våra Berlinbarn" och undrat hur det sedan gått i livet för för dem, säger Anna Lundbäck.
Första flickan hette Ingrid och 1967 fick de under sex veckor kring jul och nyår ha 8-årige Heike Jarusch hos sig.
Det berättas att i en del fall fick barnens biologiska föräldrar ingen information om vart deras barn skickats.
I några fall har vänskapsbanden mellan de tyska barnen och deras svenska föräldrar varat livet ut, men i de allra flesta fall upphörde kontakten ganska snart efter deras besök.