22 söndagen efter trefaldighet
Den här söndagen har rubriken Frälsningen, rätt och slätt. Det är på ett sätt ett besvärligt ord, det säger på något sätt att det inte finns några genvägar. Mina tankar går till väckelsemöten, till missbrukare som mött Jesus och hittat ett nytt sätt att leva, till äldre varmt kristna bönemänniskor. Men det är också ett ord som kan associeras med förpliktelser, skuld och en känsla av aldrig vara tillräcklig. När är jag frälst?
Likafullt finns det så mycket som världen skulle behövas frälsas – eller räddas - från. Och det finns annat att bli frälst till.
Guds vilja är att alla människor ska bli just frälsta, räddade, bevarade, återställda. Frälsningen handlar om att Gud öppnar vägen till gemenskap med honom, genom Jesus.
Ibland talar man om frälsningens objektiva och subjektiva sida. Det objektiva handlar om att Gud griper in i vår värld och försonar hela världen med sig genom Jesus. Den subjektiva sidan handlar om hur vi som enskilda individer svarar på det som Jesus gjort för oss. I olika tider har de olika sidorna betonats olika, liksom de har olika tyngd i olika kyrkliga traditioner. För min del tänker jag alltmer att frälsningen är något som pågår. Ofta i det stilla. Det handlar inte om att vara färdig med en gång, utan om att vara på väg. Med åren har tyngden i min tro lagts mer i vad Gud faktiskt gjort för oss människor. Jag finner hopp i att Gud tror på mig, och att Gud tror på människan, även när människan inte är säker på sin tro. Men så möter jag också någon som varit med om ett konkret frälsningstillfälle och ser hur livet på kort tid kan förändras. Guds sätt att möta människor är nog helt enkelt mycket mer än vad jag kan tänka mig.
Ylva Eggehorn skriver:
När livet inte blir som vi har tänkt oss,
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.
Vi ska springa fram mot nya möten, och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Gud har vunnit åt oss,
är större än all makt och ondska vill.