Berglund, som vid tidpunkten var anställd dels som facklig och politisk funktionär och dels som tidningsman, för att senare bli riksdagsman, besökte hösten 1912 Munksund och Storfors. Enligt vad som nedtecknats var Berglund full av indignation över förhållandena i Munksund.
Han kommenterade sitt besök med en artikel i dåvarande socialdemokratiska tidningsorganet Norrskensflamman. Kort därefter värderades Berglunds synpunkter av signaturen Munksundare, genom en insändare i den i Piteå utgivna tidningen Norrbottens-Posten
Apropå den förvildade arbetareungdomen instämde signaturen Munksundare och hävdade att Berglund fällt ett korrekt omdöme.
– Arbetarungdomen i Munksund, som efter bästa förstånd och förmåga odlar sig i all sköns olater, vilket också tycks lyckas bra, att den blivit snart sagt en visa för orten, konstaterar signaturen Munksundare.
Johan Emil Berglund skriver bland annat:
– Jag erkänner villigt att jag inte förut haft så särskilt hög tanke om arbetarens kulturella nivå i Piteåtrakten. Det var ju som bekant i dessa trakter man huvudsakligen rekryterade strejkbrytarkolonierna som översvämmade Ådals- och Sundsvallsdistrikten under de stora konflikterna 1908 och 1909. Men jag erkänner också att verkligen tett sig bedrövligare än vad man velat tro.
Det framhålls att Munksund vid den här tidpunkten var en av kulturen alldeles oberörd plats utan föreningsväsen.
– Möjligen ett litet fragment av en godtemplarloge.
Sågverks avdelning 165 har ingen verksamhet mellan april 1910 och mars 1913.
– Det var inte utan att jag kände en viss förståelse för deras andlige läromästare, Zimdahls prygelfantasier, då jag så de unga arbetarnas uppträdande.
Den Zimdahl som åsyftas var Per Zimdahl, organist i Skellefteå landsförsamling och redaktör för Skelleftebladet. Zimdahl var dessutom en reaktionär högerriksdagsman, bekant för sin motion om husagans återinförande.
– På en av platsens kaféer, där jag logerade under mitt uppehåll och där jag om aftonen höll föredrag hade jag tillfälle se dras fasoner. De kommo inklampande i den ganska snygga kafélokalen med benen snöiga upp över knäna och med mössorna på samt placerade sin trevliga lekamen företrädesvis på borden istället för stolarna, och funnos i mer än tillräckligt antal. Om någon eller några rekvirerade exempelvis kaffe med bröd och icke förtärde alltsammans så rensades bröd- och sockerskålarna omsorgsfullt av de övriga.
Berglund konstaterade att det språk de förde, såväl sinsemellan som till uppasserskan, späckat med svordomar och alla slags råheter.
– Av sådan beskaffenhet att ingenting därav kan i tryck återges. Och ju mera någon i detta avseende utmärker sig ju kraftigare skallade skrattsalvorna från de övriga.
J.E Berglund skriver vidare att befintliga tidningar sammanknölades, revs sönder och slängdes.
– Och ändå var de nyktra vid tillfället.
Människor som ofta brukar besöka platsen påstod att detta uppträdande hörde till ordningen för dagen och detta var intet i jämförelse då de, som ofta händer, är mer eller mindre "ankomna", skriver Berglund.
I anledning av J.E. Berglunds inlägg riktas en vädjan till de socialdemokratiska partivännerna i Norrbotten.
– Vi har ett otäckt svart bälte omkring Piteåtrakten och nedåt Skellefteå. Det blir er sak att tränga nedåt norrifrån och vår att tränga uppåt söderifrån. Skall det lyckas oss någon gång att mötas?
Betygssättningen av Munksundarna avslutas med följande rader:
Till arbetarnas heder vid Storfors, som inte ligger så särskilt långt från Munksund, vill jag säga att de av dem som jag kom i beröring med var av ett annat slag. Men så finns ju också på den platsen ett Folkets hus och en liten arbetarkommun, avslutar Johan Emil Berglund.