Det hela utspelade sig i Örebro i Nikolaikyrkan, när missionären Ida Grankvist var inbjuden att hålla föredrag för det församlade auditoriet. Detta i samband med en missionskonferens.
Många talare var i farten under konferensen. Huvudsakligen män och samtliga uppträdde med sina föredrag från predikstolen. När turen kom för fröken Ida Grankvist ombads hon att tala från en särskild plats vid ordförandens bord, framme i koret. Det var inte aktuellt att be henne gå upp i predikstolen för att därifrån bättre kunna bli hörd. Kvinnor hade dessförinnan fått uppträda i kyrkor, men fått nöja sig med någon improviserad kateder nere på kyrkans golv. Upp i predikstolen hade ingen tidigare fått komma.
Mänsklig rättvisa
Men när Ida Grankvist inledde sitt företag uppstod en diskussion mellan några av prästerna och konferensens ordförande. Möjligen handlade det om hörbarheten. Grankvist avbröts inledningsvis av ordföranden som meddelade att hon skulle få uppträda i i predikstolen.Enligt vad som refererades från mötet utbröt ett sorl av tillfredsställelse över denna åtgärd som betecknades vara både en kristlig och vanlig mänsklig rättvisa mot kvinnan.
"Fröken Grankvist besteg härpå resolut upp och höll sitt poetiskt vackra och djupt gripande föredrag från predikstolen, och alla voro säkert ense om att hon gjorde sin sak utmärkt och att man hade all heder av den första kvinnan i Nikolaikyrkans predikstol", noterades det efteråt i pressen.
Händelsen förväntades dock komma att väcka uppseende, inte bara för att hon var den första kvinnan i den kyrkans predikstol utan även för att hon var den första kvinnan i en svensk kyrkas predikstol.
De prästmän som fick tillfälle att ge synpunkter på det inträffade uttryckte stor förvåning och konstaterade att det kanske inte var direkt lagvidrigt men dock stridande mot kyrklig sed.
De manliga prästerna hade aldrig tidigare hört talas om något liknande än mindre hade de kunnat tänka sig att något sådant skulle kunna inträffa.