Femte söndagen i fastan
Det här med att säga förlåt, inte helt enkelt. Och då har jag för tillfället det yngre gardet i familjen för ögonen där konflikten i de flestas ögon skulle kunna beskrivas som trivial. Lättare blir det inte med växande ålder när relationer och tillvaron kan te sig mer komplex än vem som ska bestämma vilken film som ska startas på Netflix.
Att be om och få förlåtelse är inte givet. Det vet alla som varit i konflikter som sårat både en själv och andra. Ett större ord i sammanhanget är försoning. Wikipedias förklaring av ordet lyder: En genuin återvunnen samhörighet.
Helgen som kommer närmar sig det ordet och då stavas försoning Jesus. Han är Försonaren med stort F. Beroende på hur våra liv sett ut och hur vår relation till kyrkan och dess tal om behovet av förlåtelse och försoning sett ut så kan vi ha lättare och svårare att ta till oss detta.
Vem ska jag be om förlåtelse? Jag har ju inte gjort något. Vem behöver jag försonas med? Det kan vara komplext det här med relationer, förlåtelse och försoning, men jag tänker att påsken som vi nu närmar oss alltmer handlar om just det.
Hur ser dina relationer ut? Till dig själv? Till andra? Till Gud? Vad tänker du kring förlåtelse och försoning? Kanske kan frågorna och svaren klarna något. Kanske kan vandringen mot påsk öppna mina ögon kring vad förlåtelse och försoning är och kan vara i mitt liv.
Men nog om det nu, nu ska jag se vilken film vi ska se på Netflix.