Vem får påverka om Jesus? Det var kanske en fråga som uppstod då församlingens medlemmar började diskutera om hur verksamheten skulle praktiseras. Det slutade med att ett flertal medlemmar år 1937 lämnade missionsförbundets församling i Piteå och bildade en egen missionsgrupp, i väntan på att en uppgörelse skulle komma till stånd. Därmed uppstod en församlingssplittring, eller fraktionsbildning.
Från centralt håll konstaterades att den missionsförsamling som fanns i Piteå inte lyckats förverkliga de höga mål som var en av grundprinciperna i missionsförbundets konstitution och som i församlingens stadgar angivits med följande: ” Församlingens ändamål är att i överensstämmelse med den Heliga Skrift uti ledande tro på Kristus och broderlig gemenskap verka för de kristnas sammanfogande till ett i Herren, för sina medlemmars gemensamma inbördes vård och hjälp samt för Guds rikes utbredande”.
Ingen uppgörelse
Missionsgruppen som bildats hade en önskan att, under väntan på bättre tider, försöka utöva sådan verksamhet som man ansåg att församlingen numera inte ville eller kunde. Samtidigt ville gruppen samla in medel som skulle komma församlingen till godo om den kunde återgå till de principer den lämnat, eller som det skriftligt uttrycktes ” så att alla som önskade församlingsgemenskap på det kristliga livets grund kunde smälta samman till ett hjärta och en själ”.
Många diskussioner pågick om vems felet kunde vara att församlingen och dess medlemmar inte kunde enas. Flera försök gjordes för at få till stånd en uppgörelse ”på den kristna kärlekens grundval”, med negativt resultat. De ledande i Piteå vägrade lyssna till Svenska missionsförbundets styrelse. Det hjälpte inte att missionssekreteraren Johan Gustafsson, som sedan var missionsföreståndare åren 1944–1954, och distriktsföreståndare Emil Kruse, som tillträdde sin tjänst i Norrbotten 1928, fanns på plats för att försöka lösa konflikten. Kruse var pastorsutbildad vid Chicago teologiska seminarium i USA.
Centralt var man av den uppfattningen att Piteåförsamlingen ”avvikit från den rätta läran”. Därför hade man heller inget emot att en ny missionsförsamling bildades i Piteå. Den gamla – i och med att de vägrat sätta sig ned vid förhandlingsbordet – var därmed att anse som utesluten.
Vad som hände i den gamla missionsförsamlingen är svårt att få fram. Protokollsböcker från tiden fram till att församlingen uteslöts finns inte tillgängliga. Det historiska materialet är försvunnet.
I mars 1938 hade missionsgruppen, vars sammansättning accepterats av missionsförbundet centralt, kallat till ett möte hemma hos distriktschef Alex Svensson i Piteå. Som främsta punkt på dagordningen var frågan att bilda en ny församling. På plats vid mötet, som hölls den 12 mars, var distriktsföreståndare Emil Kruse. Vad som avhandlades vid det mötet protokollfördes av fröken Edit Lindberg.
Mötet beslutade att enhälligt bilda en kristen församling enligt Svenska missionsförbundets principer ”Alla på Kristus troende, men endast på Kristus troende, så långt människor kunna bedöma, är berättigade till medlemskap”, som det antecknades i protokollet.
De församlade gav uttryck till Svenska missionsförbundet att det inte skulle få finnas mer än en till Missionsförbundet ansluten församling i Piteå. Samtidigt som man sade sig ”alltid redo att gå med på hel och full uppgörelse med den förutvarande församlingen, om den vill gå med på en sådan”. Med andra ord ett försoningens budskap.
Samtidigt beslutades söka inträde i Svenska missionsförbundet och i Norrbottens Ansgariförening, en sammanslutning av missionsförsamlingar i Norrbotten. Församlingen antog namnet ”Immanuelsförsamlingen” med förtydligandet ”eller när den tiden kommer Immanuelskyrkans församling”.
75-årsjubileum
De som anslöt sig till den församlingen ser födelseåret 1938. Historiskt vill man inte förknippas med den äldre församlingen. Noteras bör att Svenska missionsförbundet, som grundades 1878, i sin tur är en utbrytargrupp ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ( EFS).
Till styrelse valdes Alex Svensson, Gunnar Andersson, Knut Svedberg, Herman Ruthberg och fröken Edit Lindberg med J.A. Lundmark och Hjalmar Lundkvist som suppleanter
Församlingen fick från starten ett 30-tal medlemmar.
En som varit aktiv i den tidigare missionsförsamlingen var frisörmästare Levi Bodén, under många år som dess ordförande. Han hade tydligen oroats över utvecklingen i den första missionsförsamlingen och därmed ställt sig vid sidan om, eller ”avvaktande” som det beskrevs. Bodén var en av de första att uttala varma lyckönskningar till den nybildade församlingen.
År 1938 byggde den nya missionsförsamlingen en kyrka, Immanuelskyrkan efter Prästgårdsgatan. Där hade de sedan sin verksamhet i 25 år då fastigheten såldes och revs för att ge plats för vad som skulle bli varuhuset Tempo. Dessförinnan hade den församlingen beslutat att bygga en ny kyrka efter Källbogatan, som fick namnet Missionskyrkan och där man håller till i dag.