Kristi förklaringsdag: Markusevangeliet 9:1-13
I går var det precis 47 år sedan som jag började min anställning i Svenska kyrkan. Först som ungdomsledare i Husby-Ärlinghundra församling i Märsta. Sedan blev jag diakon och fick tjänst i Tegs församling. Efter att ha mött kärleken kom jag så till Piteå 1975. När jag var 40 år började jag att studera till präst och prästvigdes fem år senare.
Jag har varit med om många förklaringsstunder under årens lopp, både i arbetet och privat. Förklaringsstunder är viktiga då svaret på frågan om livets mening kanske ges. Vi ser mönster och Guds ledning. Det är ju så populärt att bestiga olika bergstoppar nuförtiden. Men inte heller vi kan förbli uppe på berget som lärjungarna i helgens text ville. Precis som då, så måste vi ner och tillbaka ut i vardagen.
Visioner och upplevelser kopplas så lätt till drömmen om ett enkelt och okomplicerat liv. Mycket av dagens andliga sökande handlar om att hitta en bit av det livet.
Att se Guds ledning och närvaro i förklaringsstunder och samtidigt leva i vardagens bekymmer, sorger och problem är ingen motsättning. Utan tvärtom är det vad många av oss har erfarenhet av. Antoon Geels berättar i boken ”Att möta Gud i kaos” – om religiösa visioner i dagens Sverige. ”Det är tydligt att de människor som har haft överväldigande visioner av Guds närvaro, det är människor i kris, tillfälliga kriser eller långvariga.”
Precis som om man kan ta emot mer när man inte har nånting att förlora. Som om man får kraft när man behöver den. Som om det är extra tydligt att Jesus är nära i svagheten.
Berg och dalar, jaa, så ser våran vandring genom livet ut. En ständig växling mellan någon enstaka förklaringsstund och för det mesta, den grå vardagen som de flesta dagarna består av. Vi ber: Tack Gud, för varje skymt av din härlighet som vi får se och för alla lyckliga stunder som vi får uppleva i din närhet, kringstrålad av ditt ljus. Amen
Präst i Piteå församling