För första gången kände sig "finngossen" älskad
Johan Petter Korpis barndom var ett helvete. 15-åringen förlorade tidigt kontakten med sin mamma. Tysta tårar rann säkerligen ner för hans kinder när han, tack vare vänliga Pitebor, fick en chans att överleva. Berättelsen om tiggarpojken är ett stort stycke barndoms smärta.
Till Piteå kom Johan Petter Korpi, drygt 15 år gammal, med kronoskjuts, iklädd trasor, full med sår och svårt angripen av ohyra. Han tvingades inta sängläge i lasarettet, som då låg i Badhusparken och vistades där några veckor under det att insamlingsaktionen för honom pågick.
Foto: Jessica Larsson
Lundström var under sin yrkesverksamma tid en mångsysslare. Han var riksdagsman, landstingsordförande, drätselkammarordförande, stadsfullmäktigeordförande, bokhandlare, bankdirektör, läroverkslärare och rektor.
I Norrbottens-Posten påpekades att den unge Johan Petter var en pojke som inte hade hamnat på fel sida om lagen, inte begått några brott och inte heller varit straffad.
Fattigvården ville inte hjälpa
Det var 160 år sedan historien utspelade sig och visade på de svårigheter de utfattiga hade. Det dröjde faktiskt en bit in på 1900-talet innan det blev väsentliga förändringar i synen på människor som hade det svårt, då begrepp som fattighjon, fattiggård och fattigvårdsstyrelse kom bort.
Historier berättas, vilka inte ligger så långt tillbaka i tiden, om hur personer bemötts när de i sin nöd sökte hjälp hos fattigvårdsstyrelsen. Vid ett tillfälle en mor med barn. Hon nekades bidrag efter att fattigvårdsstyrelsens ordförande uttalat:
- Den familjen har jag aldrig tyckt om därför ska de inte ha bidrag.
Johan Petter Korpi växte upp i Raumo i dåvarande ryska Neder-Torneå. Finland var ett ryskt storfurstendöme under perioden 1809-1917.
Ångestfyllda dagar
Korpi föddes som "oäkta", det vill säga utan känd fader. Modern hette Eva Maria Korpi och som, när Johan Petter hamnade i Piteå, befann sig på den ryska sidan.
Modern var svensk medborgare och mantalsskriven i svenska Matarengi.
Modern befann sig i fattiga omständigheter och upplevde säkerligen många ångestfyllda dagar där hon befann sig med sin son utan hjälp. Av vad som framkommit hade hon hand om sonen fram till det åttonde året och vistades då på den ryska sidan. De blev då skickade tillbaka till Sverige eftersom de inte kunde livnära sig på annat än tiggeri.
Det var då mor och son kom från varandra. Johan Petter började, ännu inte tonåring, vandra omkring såväl på den svenska som den ryska sidan. Säkerligen fanns det perioder under den här tiden då han inte trodde sig kunna leva så många år. Han livnärde sig på det människor gav honom. Det var smått kaos i den fortsatta livsvandringen, då han inte längre hade moderns stöd. Han fick stödja sig på de inte alltför omfattande kunskaper modern lärt honom ifråga om att läsa.
- Men vad kunde man väl i den vägen begära av ett barn vid hans ålder, lämnad åt sig själv, kringvandrande och tiggande, noterar Axel Lundström i Norrbottens-Posten.
Kronoskjuts till Piteå
Korpi anpassade sig till omständigheterna, drog sig fram genom att tigga och med arbete hos olika bönder. Men hälsan stod honom inte bi. Med kraftigt nedsatta krafter, undernärd, omhändertogs han till slut finsk sida där man försökte föra pojken till lasarettet i Uleåborg. Där ville inte personalen ta sig an honom eftersom han var svensk undersåte. Johan Petter Korpi skickades då över gränsen och lämnades i Nedertorneå. Med kronoskjuts transporterades Korpi vidare till Piteå, där länslasarettet var beläget. Han togs in och fick stanna några veckor.
Det var allt annat än en stark person som kom till Piteå. Han tvingades inta sängläge. Att Korpi kom till Piteå blev också absolut hans räddning.
Iklädd trasor, full med sår och ohyra var han snart sagt en avsky för alla människor, noterades det.
- Ingen kan göra sig en föreställning om det elände och den uselhet som den 15-årige gossen har varit ett offer, skrev redaktör Axel Lundström i Norrbottens-Posten.
Penninginsamling
Konstateras kan dock att han på lasarettet fick uppleva en sorts tillhörighet och trygghet och samtidigt gavs möjligheter att komma igen.
- Utan medlidsamma människors hjälp skulle han dock nödgas lämna staden lika trasig som han kom. Att förekomma detta var avsikten med bönen om hjälp för honom, påpekar Axel Lundström och såg den insamlingskampanj han satte igång som lyckad.
I några nummer av Norrbottens-Posten redovisar Lundström vilka gåvor som kommit in och vem som skänkt pengar. Fram till februari 1851 hade det influtit 42 riksdaler banco.
Samtidigt hade det avfattats en skrivelse till prästerskapet i Johan Petter Korpis hemort om att han instundande sommar skulle få lära sig skriften och att han därmed skulle kunna bli en nyttig samhällsmedborgare.
- De som ihågkommit eller ännu vilja ihågkomma den nödsökande finnen kunna emellertid vara förvissade att de gjort och gör en god gärning om de sett den glädje som, medelst tårar i ögonen, visade sig hos den av tacksamhet uttryckande blottställda gossen, ty finska är det enda språk han talar vid underrättelse, att han av välgörande människor skall erhålla nya och hela kläder, skulle de inom sig erfarit en rik tillfredsställelse av det goda de gjort, skrev slutligen Axel Lundström.
Så jobbar vi med nyheter