På hösten 1944 när de tidigare vapenbröderna Finland och Tyskland efter starka ryska påtryckningar blev fiender företogs omfattande evakueringar av civilbefolkningen i norra Finland. Bara en dag före evakueringen fick befolkningen reda på att de var tvungna att lämna sina hem. Man lastade så mycket man kunde på hästfordon men det mesta blev ju naturligtvis kvar. Boskapen fick ju också följa med så långt det var möjligt. En del får lämnades kvar instängda kring de fyllda höladorna.
De flyktingar som senare hamnade i Lillpite kom från Ranua omkring 16 mil från Sverige. Enligt vad som berättats så var det den fattiga befolkningen som evakuerades till Sverige medan den mer välbärgade flyttades till södra Finland. Detta har berättats av Laina Viklund som senare gifte sig i Lillpite. Laina var på besök hos en syster när flyttningsordern kom och hann aldrig resa hem före uppbrottet. Man startade en måndag och hade då 16 mil framför sig, en resa som tog fem dagar innan man var i Sverige.
På fredagen passerade man Kemi älv där tyskarna stod utposterade på ömse sidor av bron för att förhindra att någon ko skulle gå på sidan om bron och utlösa de sprängladdningar som var apterade vid bron. Några timmar efter passerandet sprängdes bron.
Vid ankomsten till Haparanda möttes flyktingarna av svensk militär som visade vägen till ett tältläger där man fick stanna i tre dagar. Under tiden fick man tvätta sig och decifinera kläder och dylikt. Därefter gick resan vidare med tåg. I varje vagn rymdes åtta kor + skötare – dessutom fanns det vanliga passagerarevagnar. Laina och en annan kvinna hade oturen att få dela vagn med en tjur men han var godmodig som tur var. I Niemisel stannade tåget och utspisning verkställdes. Därefter fortsatte resan och sent på kvällen kom man till Bölebyn där inkvartering ordnades i Godtemplarhuset.
Dagen därpå fördelades folket och boskapen på olika byar i Piteorten. Till Lillpite skickades 40 kor och 64 personer. När korna och några personer anlände till Lillpite via landsvägen i höstregnet strax före Mikaelihelgen 1944 var en uppsamlingsinhägnad där nu Curt Eliasson har sitt hus. Därifrån fördelades boskapen ut till de tomma ladugårdar som fanns i byn, bland annat i mina morföräldrars ladugård samt ”Pallas”-ladugården, i före dett Konrad Björkmans ladugård med flera. Hästar i bland annat Brolins.
Folket placerades i följande hus: Nuvarande Gunnar Vikbergs, i ”Tolvmans” sommarstuga, nuvarande Lidströms, före detta min morfar och mormors hus, i Grans sommarstuga liksom i Gotis och Filadelfia.
Bönhuset tjänstgjorde som matsal. Vid före detta ”Adrians” byggdes en bastu. Hortlunds sommarstuga användes en tid som skollokal.
Varje fredag fick man fem kronor per persson som fickpengar. Utdelare var Axel Brännström. Som en sorts odningsvakt tjänstgjorde Georg Berg och Leonard Björklund.
I slutet av 1945 fick finnarna återvända hem till vad som återstod. I Rovaniemifanns endast två hus kvar. De flesta bostadshus var nedbrända. Tyskarna hade till råga på allt placerat ut minnor som krävde sina offer bland civilbefolkningen.
Det hade av naturliga skäl uppstått oloka former av kontakter mellan ortsbefolkningen och flytingarna och en del resulterade i äktenskap vilket Laina är ett bevis för.
Till sist kan sägas att vintern 1944-1945 var en tid som kanske aldrig tidigare i byns historia. En tid som den som varit med om aldrig glömmer.