I boken Piteå Hospital & Asyl får man en inblick i hur man behandlade sinnessjuka i slutet av 1800-talet. Då fanns det inget hospital i norra Norrland utan det närmaste fanns i Härnösand. (Ordet Hospital betyder mentalsjukhus.)
Efter många om och men så enades man till slut om att bygga ett hospital i Piteå och det påbörjades 1889 och var klart att ta emot patienter 1892. De första patienterna, 74 stycken män anlände på hösten med en förhyrd ångbåt som hette Rurik till Piteå. En vecka senare anlände lika många kvinnliga patienter. De kom från hospitalet Konradsberg i Stockholm, Ullåker i Uppsala och Gideå i Härnösand. Samtliga sades tillhöra Norrland. Det står i boken att det var en mycket otrevlig syn som mötte överläkaren Winkvist och hans oerfarna personal när patienterna anlände. De hade varit instängda i lastrummet och eftersom det stormat i Bottenviken så var de flesta sjösjuka och samtliga var oroliga och skrek och vrålade. En del kom krypande på knäna.
Väl installerade i hospitalet placerades patienterna i celler med galler för fönstren och med sängarna fastskruvade i golvet. Maten serverades i läderskålar och muggar genom en glugg. Madrasserna var halmfyllda men tyvärr åts ofta halmen upp.
I boken Lillpite i ord och bild del 3 har Åke Öhlund berättat om hur en annan syn på vård började göra sig gällande i början av 1900-talet. Det var den s.k. familjevården som tog sin början. Vissa patienter som inte var svårt sjuka slussades ut från hospitalet till jordbrukarhem i Piteå-områdes byar där de fick hjälpa till med arbetet på gårdarna. Många av patienterna fick liksom ett andra hem där.
En gång i veckan besöktes hemmen av en familjevårdssköterska som kontrollerade att patienterna fick en bra vård. Dessutom gjorde också en överläkare en rond i månaden ute i byarna. En gång per år fick också gårdens fru visa upp att patienternas kläder var hela och rena. Antalet utplacerade patienter i byarna ökade och var som mest på 1930-talet cirka 200 stycken. De hem som tog emot patienterna fick 1:50 per dag och patient.
I min hemby Lillpite var det 11 hushåll som delade på 27 manliga och 7 som delade på 13 kvinnliga patienter.
När och om en patient tillfrisknade så fick han eller hon resa hem och då ersattes dennes plats med en ny patient. Denna typ av familjevård upphörde 1956.
Det fanns också sjuka människor som sköttes om i sina hem.
Min far berättade att han kände till ett hem där de två bröderna August född 1886 död 1917 och Axel född 1889 och död 1918 som fick tillbringa sina liv instängda i träburar placerade i gårdens kök.
Vi bör vara mycket tacksamma att ovanstående förhållanden tillhör en svunnen tid.