Jag minns så väl min första blåmes. Den 21 mars 1961 satt denna för mig nya fågelart på en upphängd fläskbit utanför mitt sovrumsfönster. Detta var en smärre sensation, åtminstone för mig eftersom jag på den tiden inte träffat någon fågelintresserad som sett en blåmes förut. Fram till denna minnesvärda dag hade jag mest bara gråsparvar, talgoxar, talltitor, domherrar och en och annan hackspett vid mina vintermatningar.
Den 3 juni 1965 noterade jag min första norrbottniska steglits och den 20 november 1968 satt en ensam pilfink vid min matning tillsammans med ett 30-tal gråsparvar, som på den tiden hörde till de allra vanligaste småfågelarterna.
Ingen höjer i dag på ögonbrynen vid åsynen av en blåmes eller pilfink och vem kunde tro att pilfinken så småningom skulle byta plats med den alltmer sällsynta gråsparven, numerärt sett. Tofsvipan, ringduvan, viggen och några arter till som vi idag ser som självklara fåglar i våra marker, fanns knappt här före 1950.
Stenknäcken såg jag första gången i Norrbotten vårvintern 1976 och har haft den som gäst flera gånger sen dess, och under första halvan av 1980-talet häckade åtskilliga par törnskata i mina marker. Grönsångaren etablerade sig också från senare delen av 1970-talet och framåt. De båda sistnämnda har sen dess gått tillbaka något, förhoppningsvis är denna vikande tendens bara tillfällig.
Den smalnäbbade, sibiriska nötkråkan invaderade länet i stor omfattning hösten/förvintern 1976. Några par stannade på optimala platser med riklig förekomst av cembratall, de började häcka och nu drygt 40 år senare ser vi att den finns som häckande fågel över stora delar av länet.
Kajan noterade jag som säkert återkommande vårfågel på min fenologilista från 1962 och fram till 1997. Den visade sig då ha blivit en övervintrande fågel och platsade inte längre på listan över flyttfåglarnas ankomstdatum.
Det kommer nya fågelarter i huvudsak söderifrån och österifrån. Det kan ta ett par decennier eller så innan de är årsvissa, men de ser ut att ha kommit för att stanna. Arter som dvärgmås, rosenfink och några tidigare nämnda arter är tydliga bevis på detta.
En av de senaste i raden av arter som ser ut att tänja på sin nordgräns är väl nötväckan och då inte den sibiriska som likt den smalnäbbade nötkråkan kommit några gånger österifrån som invasionsart, utan den svenska. Vad kommer härnäst? Är entitan en av arterna som kommer att etablera sig i Norrbotten, och hur länge dröjer det innan vi har kattugglan och gröngölingen här?
De flesta av oss är nog benägna att i första hand visa på de negativa tendenserna i vår fågelfauna. Många arter minskar av olika anledningar medan andra ökar och vandrar in från olika väderstreck. Egentligen har vi inte så stor kännedom om fågelförekomsten och artrikedomen bakåt i tiden. Den nutida människans påverkan på miljön har väl aldrig haft så stor effekt på vår fågelfauna som nu och många arter drabbas av ett förändrat odlingslandskap, nerhuggna skogar och allehanda faror under flyttning och på övervintringsplatser.
Desto mer glädjande är då de ”nya” arternas invandring söderifrån och österifrån. Det blir intressant att följa deras etablering i länet och se om de så småningom börjar häcka i någon större omfattning. Så här de första vårdagarna i april har några av de första vårfåglarna visat sig. Den ena våren är ju inte den andra lik. Hur kommer våren 2017 att bli?