nI Rolf Åhmans spelplan för lördagen den 11 april 1981 stod Tuböle i Skellefteå antecknat. Detta år spelade vi mellan 4-6 gånger per månad. Annat var det under "det ljuvliga" 70-talet, då spelplanen var knökfull. Trots mina sju år som trummis i orkestern, så kändes det fortfarande lika roligt att ge sig ut på de norrländska nöjesställena.
Vi spelade ofta i Västerbotten. Något som vi trivdes med hela bandet. Det var trevliga människor man mötte både vad gäller arrangörer som danspublik. Så var det naturligtvis även i Norrbotten men de där skellefteborna med omnejd, var riktigt glada prickar.
Vi gästade ofta Folkets park i stan, så också Fromheden, Rännaren i Norsjö, Bastuträsk FH, Missenträsk, Kusmark FH, Boliden FH, Byske FP, Drängsmark FH, ibland ända ner till Obbola i Umeå. Tuböle i Skellefteå, var ett ställe som kom in litegrann i slutet av Rolf Åhmans historia. Där hann vi endast med två spelningar innan vi beslutade att lägga ner bandet.
Den aktuella lördagen i vårmånaden april, åkte vi som vanligt iväg med vår stora orkesterbuss. När vi kom fram så stod Yngve Forsséll vid dörren och hälsade oss välkomna. Yngve var ingen ny bekantskap. Han brukade vi även möta på parken inne i stan vissa gånger. Yngve fungerade som arrangör, och ingen kunde vara bättre lämpad. Yngve Forsséll gav ju bevis på sitt enorma kunnande, när han med van hand lotsade banden som kom för att spela på de respektive ställena.
Allt började tämligen vanligt och ordinärt. Det var inte förrän vi skulle ge oss på den obligatoriska soundchecken, som sångaren i bandet Hasse upptäckte det som inte fick hända. Han hade glömt repertoarpärmen med alla låtar hemma i Vidsel. Mina låtar som jag sjöng hade jag med, så också de andra i bandet. Men eftersom Hasse var vår "lead-singer" så utbredde sig en slags katastrofstämning. Han sjöng cirka 90 procent av sånglåtarna. Att åka hem till Vidsel var helt uteslutet.
Det skulle ta alldeles för lång tid. I vanliga fall då pärmuschlingen fanns med, behövde Hasse nästan aldrig titta, han sjöng med andra ord utantill. Men, när han inte hade tryggheten, det vill säga låttexterna med sig så visste han inte hur det skulle gå.
Vi fattade beslutet att försöka lösa "pärm-problemet" i pausen. Tills dess så var han så illa tvungen att klistra på sitt allra bästa stomatol-leende, och låtsas som om det regnade. Jag tror vi tog om vissa låtar fram till pausen, samtidigt som hela repertoaren haltade en aning. Och när klockan så småningom visade kvällens första paus, då andades vi samtliga ut. 1981 var inte mobiltelefonen var mans egendom.
Istället var Yngve oss behjälplig och införstådd med problemet. Han fixade därför en telefon så vår sångare kunde slå numret hem till sin fru i Vidsel.
Med flera vita ark och en penna krampaktigt hållen i sin hand, bad han sin hustru läsa upp så många låttexter som möjligt som hon bara förmådde. Under tiden skrev Hasse så att pennan formligen rödglödgades av upphettning. Jag tror bestämt att det började ryka ifrån den också.
Vid bordet med varsin kaffekopp och en macka, satt vi och höll våra tummar. I den stunden hade det varit guld värt om han behärskat stenografi. Vid samma bord satt arrangören Yngve Forsséll. Han var en intressant person, i mina ögon. Redan då var jag väldigt intresserad av att dokumentera historier av alla de slag. Och när Yngve började berätta om historien runt sitt band, ja, då växte mina öron till en elefants storlek.
Mycket av det han berättade kom senare till pass, när jag började dokumentera bandets historia så smått på min blogg. Inom parantes kan jag berätta att sångaren Roger Johnson, medlem i Yngves ringde mig för ett tag sedan för en pratstund som handlade om tiden med Yngves orkester.
Kul och intressant. Tyvärr så blev ingen dokumentation gjord av Skellefteå stad medan Yngve fortfarande var i livet. Tänk så mycket god PR han gjort för "sitt" Skellefteå.
Danskvällen fortsatte. På notstället låg Hasses nedklottrade kråkfötter. Men i det dunkel som rådde i lokalen blev det fel i texterna ibland, helt förlåtligt. Med sitt breda stomatol-leende så sjöng han som om inget hade hänt. Publiken märkte inte av "Fadäsen i Tuböle".
Trots allt så blev danskvällen lyckad. När vi på småtimmarna satte oss i våra fåtöljer i orkesterbussen kunde vi äntligen andas ut. Och Hasse kunde dra bort sitt påklistrade leende.
Många år därpå, får jag en hälsning från Yngve Forsséll. Och hälsningen han gav rörde mig ända in i djupet av mitt spelmanshjärta.
Hans hälsning var kort och gott denna: "Den där Lindqvist-pojken har jag faktiskt kunnat tänka mig ha i orkestern".
Underbart! Men det kom närapå 30 år försent. Men bättre sent än aldrig.