Ett tragiskt sommarminne

Sommaren 1970 började som alla andra somrar. Ett efterlängtat och välbehövligt sommarlov stod för dörren. Och i min barndoms blåögda naiva värld var det lika med de stora äventyrens tid. Det typiska svenska sommarvädret bjöd på ömsom sol ömsom regnigt trista dagar, när det rikliga regnandet smattrade mot fönsterrutorna.

Eftersom både min far och jag gillade fotboll, var vi smått förväntansfulla inför det VM som skulle gå av stapeln borta i Mexico, med start i början av juni.

I mitt dittills tolvåriga liv (skulle fylla tretton i september), var de stora intressena, kompisar, fotboll, musik, serietidningar och djur. Det där med djur var nåt som berikade tillvaron och kunde samtidigt fungera som en god vän i ledsamma stunder. Behandlade man sitt eventuella husdjur med respekt, kärlek och värme, så fick man tusenfalt åter.

Det var den här sommaren som jag och en kompis bestämde oss för att bli fårägare. För femtio kronor skulle det ena fåret bli mitt. Min stackars far fick till uppgift att vara transportör. Det var mig bevisligen första och enda gången som vi hade ett bräkande får i baksätet på farsans gamla trotjänare. En mörkblå gammal bubbla.

Karriären som fårägare blev relativt kort och framför allt olönsam. När vi så på hösten skulle anlita slaktare, så var priset sjuttiofem kronor per fårskalle. Med minus tjugofem riksdaler på förlustkontot började jag smått förstå att detta med får nog inte var min grej.

Året tidigare, 1969, hade jag av bekanta fått en kattunge som jag döpte till "Sessan". Hon visade sig vara en intelligent och kelig kattjej som jag och den övriga familjen omedelbart tyckte väldigt mycket om. "Sessan" blev allas vår kelgris. Så det var med stor sorg och förtvivlan när hon vid juletid samma år blev allvarligt sjuk. Orsaken var att hon i ett obevakat ögonblick tuggat i sig delar av en leksaksorm gjord i gummi. Den lilla katten utkämpade en tuff match mot sin förgiftning. Det var ytterst nära att döden segrat.

Men så en dag reste hon sig mödosamt från sin sjukbädd, sträckte på sig , tänjde liksom ut varje muskel som i flera veckor legat slumrande och oanvända. Det var som att hon slutligen bestämt sig för att fortsätta livet.

En gång varje sommar åkte vi på den obligatoriska Gällivareresan. Alltsedan 1963, när farsan fick körkort, hade vi åkt den här svängen. Så också denna sommar.

Besöket hos mina kusiner varade i cirka tre dagar. En solig lördagsmorgon i juli påbörjades hemfärden. Några veckor tidigare hade "Sessan" fått sin första kull av ungar. Dom var två till antalet. Två charmiga och ulliga krabater. Rostbruna till färgen. Under vårt Gällivarebesök hade kattmamman och hennes ungar fått flytta ut i en boda på tomten. En bekant till oss skulle titta till den lilla kattfamiljen med jämna mellanrum.

Julisolen stod ännu högt på den bedårande sommarhimlen när vår bil äntligen svängde in på den grusade infarten därhemma. Lite längre fram kunde jag se en katt som låg på grusgången. Det var "Sessan". Men det var nåt som inte stämde. När jag så kom fram till henne möttes jag av en förfärlig syn, som skickade chockvågor genom min kropp. Hennes tassar och ben fanns där inte längre. Det var bara det ena bakbenet som satt fast i en pytteliten tunn sena.

Snart stod vi där alla församlade. Och under tystnad tittade vi ner på den illa sargade kattkroppen. Från bodan mitt emot, hördes de små kattungarnas jämmer. Här låg hon i plågor, den nyblivna kattmamman. Hon som inte för så länge sen lurat döden. Men nu såg allt så mycket annorlunda ut. Nu kunde hon inte längre röra sig, på grund av sina svåra skador. Än mindre ge sin hungriga barn di.

- Var är yxan, sa min morfar plötsligt.

- Så här kan hon inte ligga. Hon måste avlivas.

Inom loppet av några minuter fanns inte min tappra lilla "Sessan" längre. Av skadornas art kunde vi senare konstatera att nån form av "mänsklig inblandning" orsakat detta tragiska. Vem eller vilka var då i stånd att begå en sådan ondskefull gärning? Av den knapphändiga information som kom oss till del, hade ett gäng ungdomar varit synliga i den närliggande skogen kvällen före vår ankomst. Enligt ett vittne så hade man "varit väldigt dumma med en katt".

Den grymma händelsen kastade en lång skugga över resten av året. De små kattungarna som blev så abrupt moderlösa, föddes så småningom upp med en specialgjord nappflaska. Båda "Sessans" ungar nådde vuxen ålder. De ansvariga till denna makabra händelse lär nog gå i graven med sin mörka hemlighet. Ondskan föder som bekant endast offer. Och offret för de ondas framfart den här fredagskvällen i juli 1970, var ett tillgivet oskuldsfullt och avgudat husdjur.

Till sist återstår frågan som jag gång på gång ställt mig: Varför?