Nyligen kunde man i en Återblick i Piteå-Tidningen för 100 år sedan läsa om att några pitebor skulle ge sig ut på säljakt i Bottenvikens isar.
Säljakten var starkt förknippad med fisket, främst genom att dessa näringar utövades av samma personer. Kustbygdens fiskare ägde den kännedom om skärgården och grynnorna i havet som var en förutsättning för att kunna bedriva säljaktexpeditioner ute bland isarna på våren. Säljakten gav fiskarna viktiga biinkomster under den tid på året då något egentligt fiske inte kunde bedrivas. Mot slutet av 1800-talet hade det ekonomiska utbytet av säljakten sjunkit samtidigt som den framväxande träindustrin gav nya inkomstmöjligheter genom skogsavverkning och flottning samt vid sågverken. Under första världskriget rådde brist på fett och oljor.
Därför steg priset på sälspäck, som kokades till tran, och säljaktexpeditionerna fick ett litet uppsving. Några jaktlag gav sig då även ut från Piteå. Jaktexpeditionerna fortsatte ytterligare en tid från Luleå, Kalix och Holmön. I Piteå upphörde denna form av säljakt efter första världskriget, med undantag av några kortare resor som gjordes mer för spänningens skull.
Fiskarna Johan Stenberg och Emil Björklund i Piteå stad, fiskeriinstruktören David Hortlander och sjökaptenen Lars Wåhlin bildade ett jaktlag som låg ute våren 1917. De använde då Stenbergs skötbåt. Året därpå hade de beställt en riktig fälbåt av Fjellströms i Håkansö. Den användes våren 1918 och 1919. Johan Stenbergs son Adil ersatte då Wåhlin. Ett annat jaktlag bildades av Erik Magnus Eriksson i Klubbviken, dennes måg Efraim Berggren samt Ruben Holmgren från Trundön och Karl Björklund från Svartnäs. De hade också en fälbåt och låg ute 1916-1918. Sista året var August Lindqvist fjärde man istället för Björklund. Ett tredje jaktlag 1918 utgjordes av J Lindkvist, Alf. Lindkvist och Olof Tjärnkvist från Trundön. Ett fjärde jaktlag 1918 var Axel Johansson, Karl Bergstedt och Karl Lundkvist.