Det är sval rofylld stämning i skogen, i närheten av centrala Piteå. Uggleparet spejar och följer minsta rörelser. De har sett betraktaren på långt håll men ändå förblivit kvar, helt orädda, och betraktande.
Bättre att se fienden i ansiktet tycks de båda ugglorna signalera, som med sitt stora huvud förefaller nästan mänsklig i sin imponerande storlek.
Stegen får inte tas ut mera och inte för hastigt. För där kan finnas energi att från fåglarnas sida markera att nu vill de att de tvåbenta varelserna skall vandra hemåt. Lappugglor vid bo och med ungar kan gå anfallsvis till väga mot ovälkomna besökare, där vingslag och klor används som tillhygge.
Och oftast är attackerna mot fridstöraren ljudlösa. Oräddheten har blivit ugglans olycka då den inte lärt sig att fly från människan.
Oförglömligt minne
Runt omkring hörs fågelläten i alla möjliga tonarter, från när och fjärran.Ugglorna är omgivna av ett brokigt liv.
Änder passerar bräkande i höjden, kråkan skränar i skogsnatten och man väntar sig att han snart skall få hjälp av några kamrater att utmana ugglorna. Spoven med sin långa näbb far i snabb flykt förbi.
En sådan här kväll erbjuder naturvännerna ett vacker, oförglömligt minne.
Här är ljuvligt att vistas, här i skogens ro. Få betrakta en fågel som länge gäckat ornitologernas ansträngningar att komma hennes hemligheter på spåren. En fågel som hör till den slutna skogen. Där sitter de två ugglorna och begär att få vara tillsammans med sina två ungar och att få leva sitt lov oantastat.