Det var någon gång under 1830-talet som tidningar av mera moderna begrepp började framträda i vårt land. Den första tidningen som arbetade sig fram i Norrbotten var ett litet veckoblad under namnet "Nordpolen", som utkom med sitt första nummer den 24 augusti 1846. Tidningen drevs till årets slut, då den upphörde för att därefter efterträdas av Norrbottens-Posten, som gavs ut fram till 1916.
Ett försök att starta en konkurrerande avisa till Norrbottens-Posten gjorde läroverksläraren K.W Lindholm då han 1884 i Piteå utgav Södra Norrbottens Tidning, men som slog mindre väl ut.
1885 fick Norrbottens-Posten en ny konkurrent när Stockholmsfödde Johan Sundberg, bosatt i Luleå köpte Södra Norrbottens tidnings tryckeri i Piteå.
Den flitige, och inom olika nordsvenska tidningsföretag verksamme, Sundberg lämnade ett bidrag till tidningspressen genom "Nordstjernan - tidning för öfre Norrland", som efter bara ett par år sögs upp av Norrbottens-Kuriren i Luleå.
Konkurrenten Norrbottens-Posten avrådde, i en kommentar, från köp och hävdade att det skulle bli en dyrköpt erfarenhet för Sundberg.
Hos länsstyrelsen anmälde fru Elise Sundberg att hon anlagt ett tryckeri i Piteå. En tidningsnotis berättar att tillståndsbevis utfärdats för litteratören Lars Johan Ferdinand Sundberg att i Piteå utge tidningen Nordstjernan.
Den 19 november 1885 kom provnumret ut, i en upplaga på 5 000 exemplar, avsedd att "spridas i alla samhällslager, särskilt bland allmogeklassen".
Troligen, och i anledning av att Nordstjernan startades, gav Norrbottens-Posten ut ett extrablad, som trycktes i 800 exemplar . Där erbjöds läsarna en årsprenumeration för tre kronor . Annonspriset var sex öre för en finstilsrad.
Ganska snart kände sig Norrbottens-Posten sig trampad på tårna av konkurrenten, och ger ett fränt genmäle. Av detta framgår att den nyinflyttade redaktören för Nordstjernan företräder liberalismen och vill verka för bönder, arbetare och folkmötesidén.
I början av 1886 stämde Nordstjernan Norrbottens-Posten till tryckfrihetsåtal. Stämningen är undertecknad av tidningens redaktion, John Sundberg och Petrus Asplund. Av stämningen framgår att Nordstjernan ansåg sig företräda småfolkets intressen mot högertidningen Norrbottens-Posten, vars ägare August Anders Hällgren senare frikändes.
Stadsfiskal Edvard Bergman väckte tryckfrihetsåtal mot Nordstjernan sedan tidningen beskyllt honom att som åklagare göra mannamån genom att i ordningsfrågor bara instämma folk ur den lägre klassen.
Nordstjernan rörde verkligen om i staden. Ett tryckfrihetsmål mot tidningen och två ärekränkningsmål, med tidningen mer eller mindre inblandad.
Tidningens ansvarige utgivare dömdes av Piteå häradsrätt för ärekränkning av löjtnant Carl Oskar Theodor Meijerhöffer att böta 200 kronor, att i skadestånd utge 250 kronor och ersätta kostnaderna i målet med 22 kronor samt bekosta utslagets införande i tidningarna.
Tidningsredaktören hade skrivit att stadsfiskalen i Piteå bara ingrep mot lägre i samhället och drog fram som bevis för detta att inget ingripande skett mot Meijerhöffer när denne i berusat tillstånd kört omkull med sin släde och blivit liggande utan att kunna ta vara på sig själv.
För skriverierna ådrog sig redaktör John Sundberg även ett tryckfrihetsåtal, men blev senare friad.
Nordstjernan använde sig av moderna försäljningsmetoder. Vid ett möte i Norrfjärden, där frågan om den delen av socknen skulle skiljas från Piteå landskommun, utdelades tidningen.
Senare kunde man läsa i en insändare i Norrbottens-Posten att det var missnöje i Norrfjärden med att stadsbor befann sig på mötet.
På en anhållan av hemmansägare C.F. Hedqvist i Kopparnäs behandlades kommunalt Nordstjernans erbjudande om att för 50 kronor för innevarande år införa alla sådana tillkännagivanden som rörde Piteå landskommuns kommunala angelägenheter.
Kommunalstämman tyckte dock att det skulle bli för dyrt att annonsera i två tidningar. Det fanns nämligen ett ackord med Hällgrens Norrbottens-Posten och detta ansågs räcka för året. Men frågan skulle dock tas upp kommande år, eftersom politikerna ansåg det nyttigt med två tidningar.
Nordstjernan var troligen mer godtemplartidning är Norrbottens-Posten. Det framgår av en insändare i den senare tidningen om ett möte med nykterhetsföreningen Shibolett, som refererades av Nordstjernan men inte Norrbottens-Posten.
Nordstjernan talar i sin anmälan för år 1887 om sig som ett verkligt frisinnat folkblad. Tidningen meddelar då att man utkommer med två nummer i veckan och för en kamp för sanning och rätt mot förhatliga kotteri- och klassintressen i pressen.
Piteå stad tog i början av år 1887 beslut att inte annonsera i Nordstjernan och Piteå landskommun avslog "nästan enhälligt" erbjudandet om kommunal annonsering för 50 kronor per år. Det hela slutade dock med att även ackordet med Norrbottens-Posten sades upp, med förvissningen att tidningen som tidigare skulle offentliggöra allt som rörde samhället allmänna angelägenheter.
Båda tidningarna deklarerade sig som frihandelsvänliga. Norrbottens-Posten öppnade dock sina spalter för den som hyste annan åsikt. I en kort ledare påpekas avslutningsvis "just ur brytningen mellan motsatta åsikter, då striden föres med blanka vapen och i rena avsikter, plägar de mest hälsosamma besluten framgå".
I början av 1887 kungörs att Nordstjernan skulle upphöra. Det meddelades att redaktören kallats för att stå som ansvarig för en frihandelsvänlig tidning under namnet Dalarnes Allehanda. Något som gav honom anledning att lägga ned Nordstjernan och flytta redaktionen till Falun. Sundberg avled 1934 och var då bosatt i Stockholm
Norrbottens-Posten var sedan ensam tidning i Piteå fram till oktober 1891, då utgivningen av Norrbottens-Allehanda började.