I en Stockholmstidning hade signaturen ”Glokar Well” berättat om en resa till Norrbotten och där ägnat några rader åt Piteå. Denne Glokar Well hette egentligen Oskar Söderlund, född 1892 och död 1965. Han var en tid Svenska boxningsförbundets ordförande.
Så här beskrev han Piteå:
En stad som är tillskuren efter den norrländska småstadsschablonen. Undangömd för världens ögon i en liten avkrok med dåliga kommunikationer, små låga hus med trappor, härliga björkalléer på vägarna (gatorna), en evig fridfull tystnad, alltså den absoluta idyllen. Till det speciella norrländska hör dessutom ett stort och luxuöst stadshotell.
Alla små norrländska städer önskar att bygga ett väldigt och dyrbart ”Stadt”. Staden må vara aldrig så liten så skall dock stadshotellet vara ett dylikt modernt stenschok av stora dimensioner. Det kanske smakar något av skryt, som om innevånarna ville visa vad de kunna om de bara vilja, men i alla fall är det skönt att få ta in där istället för i de rum för resande som med förkärlek trivas i fallfärdiga ruckel.
Vill också säga något om språket häruppe. Den ena trakten är olik den andra i det avseendet och på många platser finns det inga möjligheter att förstå sitt svenska språk på grund av tonfallet, förvrängningar och alla nya ordkonstruktioner.
Av vad man begriper fäster man sig särskilt vid alla kombinationer med o. En som inte har ätit har ”oätit ”. Ett paraply är inte ”odumt” att ha om det regnar och man säger att om en person ej har kommit så har han ”okommit”.
Med de andra norrländska städerna har Piteå det gemensamt , att den har klent ställt med idrotten men en liten pigg scoutkår. För den förra rörelsen vill det emellertid synas som en ljusning inträtt.