Kvartetten bestod av Ingrid Bahlenberg, Ulla Lindberg, Eva Oscarsson och Diana Westbrand. Alla av årgång 1956.
I stafetten 4 x 100 meter på riksmästerskapet tippades flickorna möjligen kunna springa in på en tredjeplats. Istället vann de.
Den överraskande segern, där flickorna gjorde ett av sina bästa lopp, var helt övertygande. Sprängde målsnöret 1,5 sekunder före värsta konkurrenten.
- Jag bara sprang, berättade Diana Westbrand för PT, efter att hon fått stafettpinnen från Ingrid Bahlenberg och sedan sprängde målsnöret.
Tiden för Piteåkvartetten var 52, 4.
Ulf Lindberg, lagledaren, såg optimistiskt på framtiden.
Kurt Engman, då PIF-ledare i friidrott, hade redan allt klart för sig:
- Betänk att alla fyra är födda 1956. De har således fyra år kvar som juniorer. Jag blir inte ett dugg överraskad om flickorna redan efter två säsonger springer under 50 sekunder.
På "mammas" gata
Pitekvartetten hade faktisk andra tävlingsgrenar, där de drog många blickar till sig.
Diana Westbrand tävlade i längdhopp, Ingrid Bahlenberg hade häcklöpning som sin gren, Ulla Lindberg, höjdhopp och Eva Oscarsson, löpning.
Idrottskarriären är sedan länge avslutad för samtliga. Flickorna var bara 16 år när de deltog i mästerskapen för 40 år sedan. De hann skörda en del framgångar, innan de tog av sig tävlingskläderna för gott, för att ägna sig åt studier och yrkeskarriär.
Ulla Lindberg, i dag gift Berg, har varit Piteå troget och stannat kvar på "mammas gata", med undantag för ett par år i Bispgården, Jämtland. Hon äger i dag föräldrarnas hus.
Ulla höjde under sin karriär höjdhoppsribban uppåt och gjorde som bäst 1.56.
- Jag var faktiskt bästa 14-åring i Sverige, erinrar sig Ulla.
Hon slutade med idrotten på grund av fotskada. Då var hon runt 17 år gammal.
Ulla utbildade sig till förskollärare. Som sådan är hon verksam vid Norrmalmsskolan. Hon är också mor till fyra barn, tre flickor och en pojke.
Nyligen sprang hon för övrigt tjejmilen tillsammans med två av döttrarna.
Diana Westbrand tävlade även i längdhopp vid riksmästerskapen. Med sina 5,26 knep hon en andra plats, nytt personligt rekord.
I dag är framgångarna gamla guldkorn för Diana, numera bosatt i Umeå, sjuksköterska till professionen och tvåbarnsmor.
Något överraskad över att bli påmind om sin idrottskarriär, men låter lugn och avspänd och återupplivar med förtjusning de gamla minnena.
Då - när hon var i karriären - var tydligen temperamentet litet annorlunda, att döma av kommentarerna.
- Blir så fruktansvärt ilsken när det inte stämmer för mig. Då kan faktiskt lite av varje släntra ur min mun. Det bara blir så, uttryckte hon sig i en tidningskommentar.
- Tyvärr skadade jag foten så svårt att jag tvingade sluta med längdhopp. Sista stora ögonblicket i tävlingssammanhang gjorde jag nog året efter. Jag tänkte komma tillbaka med löpning, men det blev inget av det, säger Diana när vi talas vid 40 år senare.
Hon hade ställt in sig på distanserna 400 och 800 meter.
Författardebut
Det var ett bra tag sedan Diana Westbrand, tidigare bosatt i Arnemark och Piteå, besökte sin forna hemstad.
- Senast var 2008 när en av mina två pojkar spelade fotboll i Piteå Summer Games.
Ingrid Bahlenberg växte upp i Pålberget, gick skola i Bölebyn och Piteå. Hon hade häcklöpning som specialitet.
- 100 meter häck var min starka gren, berättar hon.
I dag är hon bosatt i Eskilstuna, gift och mor till ett barn.
Hon höll igång i idrotten även efter flytten från Piteå till Luleå och tekniska högskolan.
1982, när Sandviken blev bostadsadress, fasades idrotten ut.
- I mitt sista SM blev jag som bäst trea i 60 meter häck, inomhus, erinrar sig Ingrid Bahlenberg.
Sedan har hon på sin fritid ägnat sig åt hundar - ett intresse hon "ärvt" från sina föräldrar. Där tävlar hon i dag.
- Jag är nordisk mästare med min schäferhund och sysslar även med uppfödning.
Ingrid besöker då och då Piteå, bland annat för att hälsa på sin mamma.
Egen verksamhet
Hon har varit bosatt i, förutom i Sandviken, Västerås och Eskilstuna. Haft anställning som platschef, divisionschef, verkställande direktör och koncernchef. Nu är hon på väg att etablera en egen verksamhet. Hon har nyligen debuterat som författare med romanen I de färgblindas rike, och gör där upp med samlade erfarenheter från olika chefspositioner i svenskt näringsliv.
Eva Oscarsson var ett löparlöfte av det större formatet och spåddes en lysande utveckling, men så hade hon pappa, K O Oscarsson, att brås på.
Förfogar över en ren, effektiv och vägvinnade löpstil, var betyget på henne, med konstaterandet att hon skulle bli ett starkt vapen på längre distanser.
- Det blev korta sträckor i början, 100 och 200 meter och stafett. Jag hade ett långt löpsteg. I mellanstadiet började jag tävla. Det blev mer organiserat när jag kom till högstadiet. Jag tävlade med PIF fram till dess jag lämnade gymnasiet, berättar Eva Oscarsson,
Hon är bosatt i Uddevalla och sedan 23 år tillbaka verksam som åklagare.
- När jag flyttade till Uppsala för vidare studier 1975 avrundade jag min löparkarriär, berättar Eva och fortsätter:
- Jag var nog alldels för blyg och osäker under mina tävlingsår, och kunde kanske ha utvecklas ytterligare. Men det var i alla fall en rolig tid, summerar Eva som besöker sin gamla hemstad då och då för att hälsa på sina närmaste. Hemmavid i Uddevalla är hon aktiv inom föreningslivet, bland annat Rotary, konstföreningen, Munskänkarna och Fröding-sällskapet.