Denna tidigare avskärmade grupp lyftes påtagligt fram i en söndagsgudstjänst år 1892. Då fick de hörande i Piteåbygden för första gången uppleva det fascinerande i att det med åtbördsspråk kunde kommuniceras med döva. Ges uttryck för reaktioner, känslor och engagemang. Händelsen i Öjebyns väckte stor uppmärksamhet.
Tal utan ord
Från tillfället finns berättat att många hjärtesträngar sattes i rörelse genom detta "tal utan ord".Under högmässogudstjänst i kyrkan söndagen den 4 september gick nämligen en döv person fram, som genomgått Dövstumsinstitutet och där konfirmerats, för att ta emot nattvarden.
Den unge döve personen backades upp av en dövmissionär Norlander som kommit på besök.
"Den till skriftetalet och den till nattvardsgången hörande ritualen, i vissa avdelningar blev först uttalad genom en av församlingens präster, vid var sida inom altarringen missionären Norlander intagit sin plats, utfördes av denne med en utmärkt precision, känsla och värdighet, så att säkerligen den uppmärksamma åhörarskaran, ehuru den ej förstod det i varje annat fall mindre anslående teckenspråket greps av verkligt allvar" finns det noterat från gudstjänsten.
- Det hela stod som en gripande kommentar till dagens högmässotext, som handlade om den dövstumme och högmässopredikan även betonats "räkenskaper för de fåfänga och människorna tala", konstaterades det.
- Säkerligen skall herr Norlander, vårt lands ende dövstumsmissionär, sprida glädje och välsignelse varhelst han drager fram på sina resor bland de stackars dövstumma i vårt land, klargjordes det efter besöket.
När den första gudstjänsten hölls var situationen för de döva, som ingalunda är stumma och vilka tidigare haft en felaktigt stämpel på sitt handikapp, att jämställa med den situation som var när missionärer sändes ut till främmande land för att möta olika folkslag.