En frostig bild

Det var den första morgonen med frost på marken.
Luften var klar, frisk och kall.
Hon drog upp blixtlåset under hakan och tänkte att nu är det dags för både mössa och vantar. Det var bara en försmak av vad som väntade.
Naturen hade klätt sig i sina vackraste höstfärger och förberedde sig nu för vila och återhämtning.

Den första frosten gav henne alltid en känsla av vemod, även om hon kunde se löftet om en ny vår, i knopparna som väntade på att vintervilan var över.
Trädgården låg nu stilla och tyst sedan möbler och pynt städats undan.
Hon tyckte att det kändes ödsligt och tomt men fick även en känslan av lugn och harmoni.

Hon hade naturen så nära inpå att bara med några steg kom hon in på stigen som slingrade sig mellan gammelgranarna där mossan gjorde stenarna mjuka och lingonen fortfarande lyste röda.
Där fann hon naturens egen "pyntbutik" och med varsam och ödmjuk hand plockade hon material för att göra höstfint i krukor och lådor.
Hon följde stigen, stannade upp, tittade sig omkring och tänkte, i vems fotspår trampar jag, såg de också naturens under och kunde glädjas över att bara vara?
Tänkte de också, vem går här efter mig i mina fotspår?