En femöring och ett ormbett blev döden för 4-åringar
Lilla Dagmar i Kvarnåsen, Böle, fyra år gammal, fick en en plågsam död sedan hon bitits av en huggorm. När flickan kom under läkarbehandling var hon utom all räddning. Lika illa gick det för 4-årige Bengt från Öjebyn som råkade svälja en femöring.
Dagmar Stenvall avled till följd av ett huggormsbett.
Foto:
De unga föräldrarna var på väg hem från en granne och gick över en äng till bostadshuset. I sällskap hade de lilla Dagmar. Hon sprang under promenaden omkring barfota i det höga gräset. Vid ett tillfälle stannade den unga flickan helt tvärt upp, sa till föräldrarna att det stack till i ena foten. Man tog det för givet att hon trampat på något. Då den lilla flickan inte tycktes vidare besvärad och inte heller sa till föräldrarna att hon sett ett djur, och de själva inte de lagt märke till något speciellt, fortsatte promenaden hemåt.
Väl hemkomna började foten svälla upp. Därmed kunde föräldrarna konstatera att flickan blivit biten. Huggormsbettet visade sig på allvar.
Säkerligen blev det då panik hos föräldrarna. Men det var inte som i dag att direkt åka i ilfart till sjukhus.
För sent till läkaren
I dag är ormbett på småbarn som prio ett. Förmodligen hade ett sådant fall även hög dignitet för 84 år sedan. Men med den tidens kommunikationer tog det tid att komma till läkaren. Den närmaste var doktor Leonard J. Sahlin i Öjebyn.
Väl framkomna dit hade mer än sex timmar förflutit. Doktor Sahlin kunde konstatera att lilla Dagmar då var så illa däran att det inte gick att göra något för att rädda flickans liv. Förmodligen hade hon uppvisat de karaktäristiska symptomen blekhet, matthet, kallsvett, kräkningar, yrsel, snabb, svag puls och kanske även sänkt medvetandegrad.
Hon avled dagen därpå. Det blev naturligtvis en svår och tung sorg för föräldrarna och de två syskonen Astrid och Nanna att bära.
Dagmar Stenvall begravdes den 8 augusti 1926 på kyrkogården i Öjebyn.
Makarna Stenvall fick sedan ytterligare barn.
Fadern, Artur Stenvall, som under sin yrkesverksamma tid var flottningsarbetare, blev relativt tidigt änkeman. På våren 1947 hade makan, född Johansson, lagts in på lasarettet för en åkomma. Den dag hon skulle skrivas ut från sjukhuset, den 12 april 1947, dog hon och efterlämnade då förutom maken även fem barn.
Doktor Leonard J Sahlin i Öjebyn pensionerades 1925, 62 år gammal, och berättigades då till en årlig pension av 5 000 kronor. Sahlin, som var född i Lund, dog i Stockholm 1937.
Bör tas på allvar
Huggormen dödar sitt byte med sitt gift, som injiceras med ett snabbt hugg. Förmodligen reagerade ormen när lilla Dagmar kom springande, och försökte därvid försvara sig. Giftet är mycket verksamt. Blödningar och lokala vävnadsskador är det dominerande inslaget i de förgiftningssymptom som huggormars gifter ger upphov till. Många faktorer påverkar giftets toxicitet såsom ormens ålder, storlek och kondition. Giftmängden ökar ju längre tid som förflutit från närmast föregående utdelat bett. Bettet kan även, som i Dagmar Stenvalls fall, få allvarliga följder.
De som kommer i närheten av huggormar bör vara ytterst försiktiga och aldrig chansa med dem. Alla huggormar bör tas på allvar. Blir man biten så gäller det att alltid uppsöka läkare. Hemmakurer kan man inte lita på.
Vuxna huggormar blir vanligen upp till 65 centimeter, men enstaka exemplar på drygt en meter har påträffats i Sverige. Honan blir ofta större än hanen. Många hanar är mycket kontrastrikt tecknade och ofta ljust grå med intensiv svart teckning. Även helt svarta individer kan lokalt vara vanliga. Honor är som regel brun- eller rödaktiga med mörkare brun teckning.
Huggormar är skickliga klättrare och simmare.
Ormen finns hela landet, utom längst upp i norr. Tillgången på åker- och ängssork, som är huggormens huvudsakliga föda, spelar stor roll. Men kom ihåg att alla svenska ormar är numera fridlysta.
Tragiskt slut
En januaridag 1925 råkade 4-årige Bengt Öman i Öjebyn svälja en femöring. Det var på den tiden femöringarna hade ett betydligt större format än dagens. Fadern, Axel Öman, blev snabbt varse vad den lille pojken gjort och såg skyndsamt till att sonen fördes till lasarettet i Piteå. I en bulletin från lasarettet till tidningen kunde läkaren omtala att pojken befann sig efter omständigheterna väl. Därmed kunde denna lilla historia ha lagts åt sidan som ett litet kuriosum.
Tyvärr fick dock historien en mindre lyckad fortsättning. Följden av den svalda femöringen fick nämligen ett tragiskt slut. Tre dagar senare meddelades att det blev döden för 4-åringen. Han avled i Piteå lasarett den 11 januari.
För Axel Öman, som själv gick ur tiden 1964, blev detta den andra tragiska händelsen som drabbade honom på bara något år.
Bara en månad efter det att sonen Bengt föddes år 1920 avled nämligen hustrun och barnets moder Hildur Amanda, född Lindberg, i en ålder av 35 år. Axel Öman fick då ensam ta hand om barnaskaran. Den närmaste familjen bestod då, enligt dödsannonsen, av maken Axel, barnen Per och Eva samt moster Betty.
1938 gifte Axel Öman, som var bördig från Rosvik, om sig med Selma Maria Sundqvist.
Så jobbar vi med nyheter