Fredagen den 9 januari 1942, när Piteå-Tidningen var daglig middagstidning, fick läsarna på eftermiddagen samma dag, genom svarta rubriker på tidningens första sida, veta att en tragedi utspelat sig hemma hos makarna Harald och Helga Andersson i Pitholm, då deras tre döttrar innebrändes.
En tung sorg drabbade föräldrarna, framtiden blev nattsvart och säkerligen fick de under en lång tid svårt att ta in vad som hänt. Och genom livet drog de sig säkert, vid flera tillfällen, till minnes vad som hände det ödesdigra året 1942 då det började brinna i deras hem.
Piteå stads brandkår alarmerades omedelbart, ryckte ut till Pitholm och satte igång släckningsarbetet. Dessutom ryckte personer ut med byns brandspruta. Fastigheten låg dock illa till för vatten och huset var snabbt övertänt.
Det var en kuslig upptäckt mamma Helga gjorde. Hon måste ha blivit alldeles lamslagen, när hon återvände hem, efter en snabbvisit, hos en granne. Det var vid 11-tiden på förmiddagen som det upptäcktes att det brann i fastigheten.
Helga Andersson hade gett sig ut på gården för att hämta vatten, men blev inropad hos en granne. Hemma befann sig de tre små flickorna, Inger fem år, Gerd fyra år och Marianne ett och ett halvt år, av vilka de två minsta låg nedbäddade i influensa.
I granngården upptäcktes plötsligt hur eld trängde upp genom taket och genom fönstren.
Snabbt gav sig Helga Andersson iväg hem, men kunde endast konstatera att det inte fanns någon möjlighet att rädda barnen. Huset stod då i ljusan låga. Det gjordes försök att tränga sig in i fastigheten, men man kunde bara nå köket. Eldslågor slog ut från rummet där barnen befann sig. Det gick helt enkelt inte att göra något för deras räddning.
Snabbt fastställdes att elden uppstått på baksidan av huset, från grannarna räknat, vilket bidrog till att elden inte upptäcktes förrän det var för sent att rädda barnen. Dessutom låg gården en bit från övriga grannar.
Det konstaterades att inget av barnen haft tillgång till tändstickor och att föräldrarna tagit ned ljusen från julgranen för att barnen inte skulle frestas att tända dessa.
Den troliga brandorsaken uppgavs vara en spricka i skorstensmuren, varifrån elden trängt in i det rum där barnen höll till.
Av fastigheten återstod sedan bara en ruinhög.
Harald Andersson, sågverksarbetare till yrket, befann sig när händelsen utspelades på sin arbetsplats i Munksund .
I tidningsreferatet från branden konstaterades att fastigheten var försäkrad för 3.000 kronor och lösöret för 2.000 kronor.
”Vilket ej torde täcka värde utan familjen drabbades ej blott av det fruktansvärda slag som barnens död innebar utan också av en betydande ekonomisk förlust”, rapporterade PT.
Begravningen ägde rum i Öjebyn söndagen den 25 januari. Officiant var komminister Gösta Andring, som i sex år var verksam som komminister i Piteå landsförsamling och 1942, samma år som flickorna begravdes, lämnade Öjebyn för en kyrkoherdetjänst i Gideå.
Harald och Helga Andersson fick senare fler barn. I den runa som publicerades i samband med Harald Anderssons död 1967 omnämns fem barn.
När makan Helga avled 1998 var fyra av barnen i livet.
Harald Andersson var född i Munksund och gifte sig 1935 med Helga, född Berggren, från Strömsör, Lillpite.
Genom årens lopp har flera tragedier utspelat sig, med barn inblandade. De gulnande tidningsläggen vittnar om dessa händelser. I de flesta fall har det rört sig om drunkningsolyckor.