Medan man hade dig, insåg man inte hur betydelsefull du var, du har varit, du fortfarande är. Trots frånvaro på grund av arbetet, trots allt, trots allt, du fanns alltid där! Du försvann aldrig ur mitt liv. Du var närvarande i allt du gjorde.
Jag önskar att jag kunde sakna min mamma lika mycket. Jag saknar det jag aldrig kunde få av det mammor ska ge. Beröringen, den saknar jag. Berömmet, tilliten, uppmuntran, allt det saknar jag.
Arbetet lärde hon mig, och det är jag tacksam för, men det andra, glädjen, skojet, leken, samtalet, det sista mitt viktigaste minne av dig, pappa.
Diskussionerna, intresset för det som sker, att försöka förstå och dra rätt slutsatser, din humor. Det roligaste var dina berättelser om upplevelser, som formade din personlighet.
Att du bara tillät en bitterhet, din egen pappas frånvaro och okända person, att andra visste men inte du, oäktingen. Där sveks du av farmor, vars integritet du aldrig vågade utmana. Hon var ju din mamma, din enda trygghet. Kanske förlät du, försonade dig med tanken, då åren blev många, då dina erfarenheter kunde jämföras med farmors.
Vad skulle du haft att säga, om du hade fått vara med och dela mina erfarenheter? Skulle du ha hållit med mig? "Den som älskar mest avstår mest".
Skulle du ha förstått sorgen och smärtan att inte få, inte tillåtas, inte accepteras? Jag tror det pappa. Jag tror, att du skulle ha brytt dig om. Mycket! Jag saknar dig så lilla pappa.