En alldeles ovanlig biskop ur tiden
Foto:
Första gången jag fick tillfälle att möta Olaus Brännström i Luleå, en gråhårig, rakryggad man med eftertänksamma utläggningar, blev vi djupt inbegripna i filosofiska diskussioner. Den rakryggade biskopen var ingen de yviga gesternas man, men med hög välartikulerad stämma gav han ett nästan extatiskt intryck. Inte bara hans intellekt utan hela hans kropp var invecklad i diskussionen. Han bockade stramt varje gång han ville ge uttryck för något. Även om han var allvarsam och eftertänksam i sina utläggningar fanns det dock en god portion humor i jordbrukarsonen från Drängsmark i Västerbotten. Han djuplandade oftast i sitt historieberättande i den västerbottniska myllan.
Hans uppriktiga, ärliga och något strama stil blev för mig bilden av en "gammeldags" präst, en som var ytterst kyrklig, och stod i skarp kontrast till den mer explosive och utåtriktade företrädaren Stig Hellsten. Det blev många intressanta möten därefter, och i olika sammanhang, med biskop Olaus. Med tacksamhet minns jag inte minst hans starka berättelser om upplevelserna av laestadianismen. För honom blev dessa upplevelser mera som kärleksupplevelser.
Det bör nämnas att Olaus Brännström var en av de främsta forskarna inom laestadianismens historia och fromhetsliv. Han lärde sig finska för att fullgöra prästkallet i Tornedalen och skrev 1962 avhandlingen "Den laestadianska själavårdstraditionen i Sverige under 1800-talet."
Hans förtrogenhet med roseniansk fromhet gjorde honom också till en av de aktiva medarbetarna i gemenskapen mellan Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska kyrkans arbete i övrigt.
Jag kan aldrig påminna mig om att han i argumentation och samtal pendlade mellan storm och stiltje. Det var en otroligt lugn kring honom. Djupet var alltid detsamma.
Bara en enda gång upplevde jag att Olaus Brännström tappade fattningen. Det var när Tornedalsprästen Bengt Pohjanen lämnade sitt ämbete och bad biskopen i ett mindre väl valt ordval dra åt skogen. Då blev jag medveten om att det också fanns andra egenskaper, en uppfattning att han inte var avgränsad i sina känslor.
Sista gången vi träffades var i samband med företrädaren Stig Hellstens begravning. Olaus Brännström var säkert fylld av andra tankar, jag uppfattar att han inte alltid var rum i tiden utan ständigt filosoferade på olika plan, när vi möttes i kyrkgången. Vi stannade upp för en stunds samtal. Där han avslutade med att framföra en hälsning från en mig nära släkting och gemensam bekant. Jag fann mig snabbt och tackade. Vad Olaus Brännström glömt var att personen då varit död sedan många år. Men å andra sidan, en präst kan kanske förnimma himmelska röster. Så här i efterhand känns tryggt veta var personen ifråga hamnat i livet efter döden.
Efter studier vid Fjellstedska skolan i Uppsala och teologiska studier blev Olaus Brännström prästvigd 1944. Han var därefter verksam i Burträsk, Vitträsk, Edefors och Svanstein innan han 1946 blev stiftsadjunkt i Övertorneå, i stiftets finskspråkiga och tvåspråkiga delar, och 1951 kyrkoherde i Tärendö. 1962 tillträdde Brännström kyrkoherdebefattningen i Burträsk för att 1966 utnämnas till domprost i Luleå. 1980 efterträdde Brännström Stig Hellsten som biskop för Luleå stift och var sedan verksam fram till pensioneringen 1986. Därefter gick flytten till Uppsala.
1956-1957 var Olaus Brännström biträdande professor vid Suomi teologiska seminarium i Hanckok, Michigan, USA och därefter en kortare tid som präst i S Range Michigan. Han var även en tid verksam i Sveriges kyrkliga studieförbund i stiftet, Luleå stifts kyrkosångarförbund, Svenska kyrkans missionsstyrelse, för vilka han företog ett flertal resor till Asien och Afrika, stiftstinget och stiftsrådet och även ordförande i stiftsnämnden.
Olaus Brännström var änkeman sedan 2004.
Så jobbar vi med nyheter