De hade träffats några månader tidigare, på en dans i Rosfors, 38-årige arbetaren Otto Backman från Fällträsk, Luleå, och 25-åriga bonddottern Rut Lundgren från Rågrindan i Öjebyn.
Rut Lundgren hade vid den här tiden anställning som piga i både i Norrfjärden och Sjulsmark.
När de möttes den där kvällen i Rosfors hade Otto Backman ett barnlöst äktenskap bakom sig. Han hade deklarerat för sitt sällskap på dansbanan i Rosfors att han gärna ville stadga sig på nytt och bli pappa. Något som den tidigare frun inte kunnat uppfylla åt honom.
Det berättas att Ruth Lundgren inte var särskilt dansant utan mera befann sig på platsen för umgängets skull, tillsammans med andra pigor.
Det sade tydligen "klick" vi mötet i Rosfors mellan Otto Backman och Rut Lundgren. Kanske var han den första kavaljeren för henne. De unga tu beslutade sig för att fortsätta sällskapa, med inriktning på att det skulle bli äktenskap.
Realiserade drömmen
I mars 1925 besökte de prästen på pastorsexpeditionen och den 15 mars kungjordes lysning för första gången.
Vid den tidpunkten hade Otto och Rut redan haft litet "kärlekshandel". Hon var gravid, i femte månaden.
Otto Backman ville troligen inte betraktas som en "misslyckad" person, med ett barn utom äktenskapet. För honom tycktes drömmen vara trygghet, speciellt tryggheten hos en kvinnaoch att få vara pappa åt ett barn som skulle födas med hans efternamn, och därmed inte betraktas som "oäkta".
Tyvärr gick det illa för Otto Backman. Han insjuknade. Möjligen drog han på läkarbesöket. Kanske med frågorna: Vad nytta är det att resa till lasarettet och vad kan en doktor göra för mig? Sjukdomen tog överhand och Backman lades in för vård på lasarettet i Luleå. Han kom dit för att aldrig stiga upp mera ur sjuksängen. Istället blev det en väntan på döden.
Men Otto och Ruth hade lovat varandra trohet och bägge ville realisera drömmen, även om det skulle ske i en sjuksal på lasarettet. Det väntande barnet skulle bli fött inom äktenskapet.
Vigdes på lasarettet
Den 5 maj 1925 fanns komminister Henrik Berlin på plats i lasarettet i Luleå. Berlin hade sedan 1915 tjänstgjort som lasaretts- och fängelsepredikant i Luleå. Tidigare tjänstgjorde han som komminister i Kvikkjokk och Jokkmokk.
Säkerligen var detta en dag då allt andades helg och skönhet, där Ruth Lundgrens hand grep Ottos hand och där de tryckte dem sakta mot varandra. Otto Backman i sjuksängen och Ruth Lundgren sittande bredvid lovade sedan, inför prästen, att älska varandra i nöd och lust.
Minnet av den här stunden blev sannolikt dyrbar för bruden, som ett smycke hon ville behålla för sig själv. Där låg maken, som inte hade långt kvar att leva. Hon förstod säkerligen den här stunden vart det skulle bära hän.
Vigselakten avslutades med en kaffestund i sjuksalen.
Man håller aldrig så fast vid livet, som då det redan nästan flytt från en. Döden hade då påbörjat sitt arbete, och han är en skicklig yrkesman. Några timmar senare, påföljande dag, slöt Otto Backman sina ögon för alltid, formligen inför hustru Ruts ögon.
Nära på dagen två månader senare, nämligen den 3 juli födde Ruth Backman, som då befann sig i Rågrindan, Öjebyn, där hon hade sin släkt, en dotter som i dopet fick namnet Göta Ingeborg.
Ruth var ensamstående några år. Hon hade hembiträdesplatser på olika ställen. Så småningom fick hon en hembiträdesplats i Blåsmark och där träffade sin andra kärlek. I juli 1929 gifte hon om sig med änkemannen Edvin Wikström från Blåsmark.
Han hade sedan tidigare fem barn, Nils, Adolf, Ragnhild, Dagny och Erland.
I det nya äktenskapet fick makarna Rut och Edvin Vikström sönerna Göte, Tage Arne och Fritjof. I Blåsmark växte även Ruts dotter Göta upp.
Det blev en familj med 12 personer att ta ansvar för.
I slutet av 1960-talet blev Ruth Wikström änka och i oktober 1996 lämnade hon själv jordelivet.
Hon var under många år aktiv inom EFS och kyrkans mötesverksamhet.
Ruths dotter Göta utbildade sig till hårfrisörska och drev också en tid egen frisering. På grund av allergi tvingades hon avyttra sin verksamhet och blev då kocka i skogsarbetarlag i Jokkmokkstrakten.
Där träffade hon Filip Nilsson. De gifte sig 1946. Makarna bosatte sig i först i Vuollerim, där Göta Nilsson blev jordbrukarhustru på heltid. Senare förvärvades ett nytt jordbruk, i Pålkem. Hon var då även aktiv inom husmodersföreningen och inom Centern.
1973 gick flytten till Piteå, där Göta Nilsson en tid var anställd som kontorist vid centerns expedition. Hon var även aktiv inom bröstcancerföreningen. Göta Nilsson avled 1983.
I sitt äktenskap blev hon mor till en dotter och en son.