1:a söndagen efter trefaldighet
”Vårt dop”
Hemma hos oss läser vi mycket om Emil i Lönneberga. I en bok tillbringar Emil hela lördagen i snickarboa efter flera hyss i följd. När han sedan vill ut har Lina låst dörren utifrån för att säkert få vara ifred med Alfred. Emil klättrar ut genom skorstenen och kommer ut på taket helt svart av sot. Lina blir rädd och tror att Emil är ett spöke, men Alfred känner igen honom och ropar ”Hoppa, Emil”, och Emil hoppar i Alfreds famn. Sedan går de och badar och Emil säger ”Du och jag, Alfred”. Och Alfred svarar. ”Tror jag det. Du och jag, Emil”.
Jag tycker att det är en av de bästa bilderna för vad det är som händer när vi döps. Döps man som barn har man inte hunnit med varken att göra hyss eller sota ner sig, men bara genom att vara människor vet vi att livet för oss alla kommer att innebära både hyss, sot och snickarbodar, vi kommer att såra andra och själva bli illa behandlade. Gud känner och älskar oss, vad vi än råkar ut för och vad vi än gör. Gud vänder inte ryggen åt oss, hur smutsiga och trasiga vi än blir inuti eller utanpå. I dopet får vi en famn att hoppa ner i, ett bad som gör oss rena och förlåtna – och påminnelse om en kärlek som aldrig tar slut. En relation att leva i och växa i resten av livet.
– Du och jag.
– Tror jag det. Du och jag.