Min kollega och mentor, bastukompis och vän, Jan Hultén, har lämnat oss. När jag träffade Jan första gången, 1974, var han 40 år gammal och hade precis flyttat till Piteå med hustrun Margareta och barnen Rickard och Karin. Hit kom familjen för att Jan skulle arbeta en kort period, på grund av en ny lag om läkarlegitimation, på en medicinsk avdelning men framför allt för att efteråt tillträda en tjänst som biträdande överläkare (böl) på kirurgavdelningen på Piteå lasarett.
Jag arbetade som underläkare på kirurgen i Piteå och hade av olika skäl börjat fundera på flytt men ville vänta och se ifall denne nye läkare kunde tillföra något nytt! Och, visst blev jag kvar!
Med Jan som min närmste chef fick jag en erfaren, påläst och mycket kunnig och undervisande läkare/lärare. Han tog sig alltid tid för att svara på frågor om kniviga fall. Han stod ofta med på operationer i utbildningssyfte och planlade operationer i ökande svårighetsgrad för oss underläkare.
Jan hade en ödmjukhet och framtoning gentemot patienter, som påverkade mitt, och, vågar jag påstå, även andra läkares sätt, vid patient-kontakter. Hans kunnande och patientengagemang gjorde att de patienter, som vi kallade för svåra patienter, det vill säga patienter med oklara diagnoser och mystiska symptom, så småningom hamnade hos honom. Och då var patienterna nöjda.
Härav ökade hans arbetsbelastning allt mer och för att hinna med började han arbetsdagen ofta före klockan sex på morgonen.
Trots bak-jour och allt arbete lyckades Jan tillsammans med Margareta skapa ett varmt och välkomnande hem. Många kollegor och vänner från många olika länder hann med åren besöka den gästfria familjen; till en början i läkarvillan vid sjukhuset och sedermera i nya huset ute på Djupviken.
Jag tog ju också med utländska gäster ibland och kunde då tänka att ”det blir kanske lite mycket extra folk nu” men kommer aldrig att glömma Jans ord: ”Dina vänner är mina vänner! Välkomna!” Så var Jan!
Det var också uppenbart att han och Margareta hade en synnerligen varm och innerlig relation.
Jans intresse för patienters prostata-problem och hans intresse för ordning och reda ledde in honom på forskarbanan. Han gjorde en storslagen forskar-insats då han tog fram en teknik för att mäta mängden vätska som trycktes in i blodbanan i samband med spolningar under prostata-operationerna, de så kallade TUR-P operationerna. Detta rönte internationell uppmärksamhet. Jan kom nämligen på att blanda alkohol i spolvätskan och så användes en vanlig alkometer för att mäta alkoholhalten i utandningsluften. Detta värde visade sig vara proportionellt mot mängden ökad vätska i blodbanan. Förvånade narkos-sköterskor kunde efter en operation komma till Jan och undra över hur det kom sig att en patient doftade sprit.
Jan införde i Piteå den billiga men effektiva zinkhäftan vid behandling av sår av olika typer, exempelvis bensår, fingertoppsamputationer och många andra.
Jan deltog ett antal gånger i medicinska projekt både i Vietnam och Angola. Jag glömmer aldrig den gången då jag till en utländsk rekryterare nämnde att Dr Jan Hultén kanske kunde vara intresserad av ett uppdrag, varvid rekryteraren svarade: ”Menar du, Dr Jan Hultén, urologen?” Då förstod jag hur välkänd Jan var utomlands.
I krigets Angola kom Jans erfarenhet och kunnande att testas rejält men som vanligt fann han enkla lösningar på svåra problem.
På senare år gjorde Margareta och Jan många resor på kryssningsfartyg där Jan tjänstgjorde som fartygsläkare. De hann se och uppleva mycket, träffa många intressanta människor, samt besöka unika platser som Grönland, Antarktis, Singapore, Amazonas samt intressanta kuster runt om hela världen.
Tillsammans med dottern Karin och barnbarnet Hanna i huset på Djupviken blev Jans sista år åter fyllda av värme och liv.
Jan är nu borta. Han var en god make och far, en utomordentligt kunnig yrkesman både som urolog och kirurg, en patienternas doktor, en synnerligen god vän och en fantastisk person. Vila i frid, Jan!