Det var ett bröllop som sent skulle glömmas
Bröllop med vissa förhinder, det var vad Åträskborna bjöds på 1894. Hela arrangemanget fick nämligen tas i bakvänd ordning, först fest och sedan vigsel.
De gäster som anlänt till Åträsk ville brudparet hålla kvar. Därför togs beslut om att i väntan på prästens ankomst starta bröllopsfesten. Sent omsider, på kvällen dagen efter, kunde prästen ta sig till byn och se till att de unga tu fick sitt äktenskap stadfäst.
Foto: Bertil Sundqvist
Nåväl, bröllopet var bokat och detaljplaneringen hade säkerligen pågått en tid. Många hade blivit ordentligt involverade eftersom det handlade om festligheter. Säkerligen hade de bägge brudparens närmaste varit stolta över att de unga tu nu skulle ingå i det äkta ståndet och sedan planera för släktets fortbestånd.
Johan Anton Anderssons far Anders Andersson, och bördig från Tällträsk, hade gått ur tiden året före i en ålder av 56 år. Modern Anna
Erika Larsdotter från Backträsk fanns i livet fram till 1923, och överlevde sin svärdotter med tre år.
Amanda Öhlunds mor Maria Lovisa Jonsdotter, och med rötterna i Lillpite, fanns också med på bröllopet liksom styvfadern Johan Erik Wiklund, född i Fjälaträsk. De gifte sig 1876.
Amandas biologiske far, Erik Magnus Öhlund, avled redan 1875. Hon var då bara tre år. Modern Maria Lovisa gick ur tiden 1898 och styvfadern 1918.
Prästen saknades
Bröllopet i Åträsk blev dock inte riktigt som brudparet tänkt sig. Den dag vigseln skulle äga rum fanns nämligen ingen vigselförrättare på plats. Först påföljande dags kväll kunde de unga tu knyta hymnens band och lova varandra evig trohet. I en sådan situation kanske man normalt skulle ha gripits av panik. Men för att inte bröllopsgästerna skulle känna att de kommit förgäves såg brudparet de dukade borden som en möjlighet att rädda hela ceremonin.
Festen startades, i väntan på en Herrens tjänare som skulle stadfästa äktenskapet och göra det legitimt. Troligen upplevde Johan Anton och Amanda detta som en av de värsta dagarna i deras liv. De fick bita ihop och kanske låg de resten av natten sömnlösa och våndades över att bröllopsdagen kunde bli en katastrof.
Dagen därpå var förmodligen brudparet nervösa inför den fortsatta utvecklingen.
Att prästen inte fanns på plats i tid handlade helt enkelt om problem med transporten till Åträsk. Det fick de inblandade att bekymra sig över bristande broförbindelser över Pite älv. Ett problem som skulle kvarstå än någon tid, innan personer på var sida om älven vissa årstider fick det lättare att träffa varandra.
Onekligen fick även prästen, i det här fallet andre komministern Axel Sandin, Öjebyn, vara med om sitt livs äventyr.
Brudparet hade i god tid sett till att arrangera en skjuts för prästen från Öjebyn, som sedan via färjstället i Bölebyn, skulle ta sig över till Åträsk. För att inga problem skulle uppstå under resans gång anlände skjutsen i god tid på morgonen den 18 oktober till prästen. Vid den tidpunkten var det heller inga problem att köra ekipaget upp på färjan för färd över älven vid Böle. Men allt eftersom tiden gick den dagen visade det sig bli att svårare för färjpersonalen att hantera skjutsarna. Is- och snömassor gjorde det helt enkelt omöjligt att passera och transporterna fick stoppas. Problemet visade sig kvarstå även under följande dags förmiddag.
Telefonbud till Åträsk
Det vinkades då för möjligheten att ta skjutsen över färjstället i Bergsviken. Men vid närmare undersökning konstaterades att det stormade rejält och därför var omöjligt att komma över. Skulle stormen avta under eftermiddagen, ja, då ansågs det vara för sent att göra färden över Bergsviken och därifrån den omkring fyra mil långa resan till Åträsk.
Det fanns ingen annan råd för den som skötte hästskjutsen att se till att Axel Sandin fick återvända hem och sedan göra ett nytt försök dagen därpå. Genom telefon fick man tag i ett skjutsbud från Lillpite, vilket sedan kunde ta sig till Åträsk för att meddela bröllopssällskapet om att vigselceremonin måste uppskjutas.
Krav om broar
De gäster som anlänt ville brudparet hålla kvar varför beslut togs om att starta bröllopsfesten på torsdagen, i hopp om att vigselförrättaren kunde ta sig över älven nästa dag. Det dröjde dock fram till fredag middag innan prästen anlände, och som tvingats ta den långa vägen över Bergsviken. Samtliga bröllopsgäster hade dock beslutat sig för att stanna kvar fram till vigseln. Den 25 oktober meddelades i tidningen att vid Böle färjställe älven återigen var farbar.
Hela ceremonin kunde sedan helt problemfritt och smidigt genomföras på fredagskvällen.
- Väntanstiden hade på ett högtidstillfället värdigt sätt tillbringats då även andligt samtal och sång förenat gästerna till gemensam uppbyggelse, rapporterades det från bröllopet.
Samtidigt höjdes röster från bröllopsgästerna om problemen vid de bägge färjställena, speciellt under vår och höst. Samtidigt som det erinrades om behovet av en bro över Piteälven. Åträskborna var då av den uppfattningen att en bro lämpligt borde byggas vid Böle och att de därvid omkring 8 000 personer som var bosatta på vardera sidan om älven skulle kunna knytas närmare varandra. Det skulle dock dröja åtskilliga år, ända till 1917, innan bron vid Böle blev byggd.
Den första bron över Pite älv, vid Bergsviken, invigdes 1936.
Makarna Johan Anton (1870-1932) och Amanda Andersson (1872-1920) fick, av vad som framgår av födelse- och dopböckerna, åtta barn.
Så jobbar vi med nyheter