Jag ser det gamla husets väggar, lutande av ålderdomens trötthet. Jag ser hur färgen flagnat på de vindpinade och glömda väggarna. Fönsterrutorna är genomträngda av damm och smuts och fönsterkarmarnas ruttna virke är mjukt och faller i smulor.
Inne i huset lutar det breda trägolvet och tapernas mönster har förbleknat. Den gamla järnspisen är svagt rostig och den unkna lukten ger en förtätad stämning. Allt står stilla och väntar på något. Ingenting är rört. Kylan krypen in under huden. Detta är ett hem som en gång var.
Väggarna talar sitt dunkla mumlande språk där jag vandrar i minnenas levande atmosfär.
Min barndoms kära (tant) Signe bodde här med sin far och sina bröder. Lampan lyser men det är mörkt och kallt. Dammet ligger tjockt och spindelnäten ger en kuslig stämning. Jag skyndar ut i ljuset och lämnar det gamla ruttna övergivna huset. Farhågorna finns att allt ska ge vika och rasa ihop av fukten och det ruttna murkna gamla virket.
I luften runt mig hör jag ändå (tant) Signes glada trall medan jag kastar en sista blick på hemmet som en gång var. Hemmet där jag kände glädje medan jag satt på kökssoffan och dinglade med benen och var pratsjuk.