I juni 1887 lämnade 28-årige Frans Gustaf Lindbäck Piteåbygden och Sverige för att via Göteborg åka till Brisbane i Australien och senare flytta till Nya Zeeland. Han var född i Öjebyn men hamnade senare med sin familj i Bölebyn.
Men vad hände med Lindbäck? Först 15 år efter hans död nådde meddelandet Sverige och de anhöriga i Piteåbygden att han inte längre var i livet. Vad vi vet om Lindbäck var att han kom till Nya Zeeland 1904. Dagen före julafton 1909 slog han sig ner i Waipukurau, den i dag största staden på östkusten av norra Nya Zeeland.
Ett område som under 1850-talet förvärvades från lokala maori för europeisk bosättning. Ett cirka 279 000 hektar stort område som köptes för 4 800 pund.
Staden där Lindbäck slog sig ner har I dag runt 4 000 invånare och med huvudverksamhet baserad på jordbruk. Som ett kuriosum kan nämnas att staden, i sitt inledande skede, i slutet av 1850-talet hade en befolkning bestående av 243 män och 73 kvinnor med 95 hästar, 364 nötkreatur, 20 365 får, fyra getter och 61 grisar.
Frans, eller Frank Lindback som han namnändrade sig till, flyttade senare till Auckland, Nya Zeelands största storstadsområde med i dag över en och en halv miljon invånare.
Under sin yrkesverksamma tid arbetade han som snickare.
Enligt registeruppgifter från den kyrkogård där Lindbäck gravsattes, Waikumete Cemetery, avled han den 10 augusti 1915 och begravdes den 14 augusti.
Dödsannonsen efter honom publicerades i Piteå-Tidningen i maj 1930. Således 15 år efter dödsfallet.
Att det dröjde så länge uppges ha berott på att han inte hade några närmare anhöriga i sitt nya hemland som kunde underrättas. De kvarvarande syskonen i Sverige gick hela tiden i tron att han levde, men de inte visste riktigt var han befann sig. Så småningom kom dock, genom omvägar, beskedet till det gamla hemlandet och de kvarvarande syskonen, systrarna Brita Renqvist, Hilda Grahn och Maria Lindbäck, meddelandet att brodern dött många år tidigare. För ordningens skull och för att allmänheten skulle få kännedom om hans bortgång ordnade systrarna en dödsannons i tidningen.
Frans Gustaf Lindbäck var ett av åtta barn till jordbrukaren Jonas Gustav Lindbäck och hans maka Wilhelmina, född Grahn. De fyra första barnen föddes i Öjebyn och de fyra som kom därefter var födda i Bölebyn, dit familjen senare flyttade.
Äldste sonen i familjen, Jonas Vilhelm gick ur tiden 1915, tre månader efter Frans Gustaf.
Son nummer två i familjen, Gustaf, avled 4 år gammal 1858.
Frans Gustafs systrar Teresia Eleonora och Vendla Elisabet, tvillingar, avled tre månader gamla med 15 dagars mellanrum år 1862.
Systern Brita Wilhelmina, gift Renqvist i Sjulnäs, lämnade jordelivet 1947, Hilda Amalia, gift Grahn, avled 1942 och Maria Teresia Lindbäck slutade sina dagar 1934.
Frans Gustaf Lindbäck var inte ensam Piteåbo som emigrerade till Nya Zeeland. Bland dem som tidigt slog sig ner i landet var bland annat Oskar Hjalmar Degerman , född i Pitholm. Han kom 1901 till Nya Zeeland och slog sig ner i Pahiatua 1905, en mindre stad i sydöstra delen av norra Nya Zeeland. Till yrket uppges han ha varit jägmästare. När och var han dog har inte gått att få fram av tillgängliga register.
Albert Genberg från Piteå, son till läraren Olof Genberg, emigrerade till Nya Zeeland 1860, slog sig ned i Alford Forest 1886, där man 1883 fann diamanter. Det ledde till en verklig rush i distriktet. Diamanter som senare visade sig vara värdelösa kristaller.
Genberg, som huvudsakligen var sysselsatt i skogsarbete, avled I Christchurch 1895, den största staden på sydsidan av Nya Zeeland.
Bland de som uppgett sig vara födda i Piteå fanns Charles och Peter Wilson, Den förre, till yrket arbetare, kom till Nya Zeeland 1864. Han bosatte sig 1901 i Drummon, nära Winton, och dog i Otautau 1908, 76 år gammal. Den senare kom 1867 till sitt nya hemland. Bosatte sig 1900 i Glenorchy, Lake County, där han dog 1903. Till yrket var han gruvarbetare.
Gruvarbetare var också Olof Lundmark som flyttade till Nya Zeeland 1866 och dog 1897 i Greysmouth. Han lämnade Sverige som sjöman och uppges ha Piteå som födelseort.
Noterbart är att bland de som utvandrade till Nya Zeeland fanns under de tidigare åren över 20 personer hemmahörande i Råneå.