Småhuttrande tittar jag ut genom höladans dörröppning. Den kyligt fuktiga morgondimman innesluter landskapet i ett grått töcken. Sittande på en gammal, övergiven kärra bland andra kvarlämnade åkdon kurar en stenfalk i väntan på bättre sikt för sin morgonjakt. En orre spelar någonstans avlägset uppe i skogen och tranorna ropar i riktning mot de knappt synliga ladorna.
Utifrån skärgårdsvaken och nattkvarteret därute närmar sig spridda sällskap med frukostivriga gäss. De flyger förbi och fäller utan att jag kan se dem i allt det grå. De flesta morgonaktiviteterna har inte riktigt kommit igång, men solvärmen får så småningom dimman att lätta och då börjar flygtrafiken på allvar.
Nya gåsflockar anländer hela tiden och sprider ut sig över stora ytor. I luften är samstämmigheten god men väl nere på marken märks parbildningen tydligt. Gåshannarna håller noga reda på sina honor och jagar med stor beslutsamhet bort artfränder som kommer för nära.
Gässen betar ofta nära gårdarna i byn. Jag vet inte vad människorna tycker och tänker som har denna fågelrikedom alldeles inpå knutarna. En del ser dem säkert inte, men för den intresserade måste ju den speciella atmosfären med fåglar som sitter och flyger och låter dygnet runt kring det egna huset skänka en härlig känsla.
Bara att kunna se allt detta utan ansträngning och på bekvämt avstånd genom köksfönstret eller från farstubron, med eller utan kikare, är en upplevelse varje vår. Efter sex månaders isolerande vintermörker och kyla återvänder ljuset, värmen, fåglarna och allt annat som väcks till liv. En okuvlig naturkraft som förvandlar allt på några få intensiva veckor från ett fruset Arktis till ett blommande grönt paradis som flödar av ljus, ljud, dofter och färger. En förändring som inte lämnar någon oberörd och där den mest ointresserade stannar till och betraktar de första tranorna som ropande i skyn bryter den långa tystnaden.
Någon frågade mig en gång om jag kunde säga var våra flyttfåglar hör hemma. Personen menade att fåglar som bara vistas häruppe några månader varje år måste väl anses ha sitt egentliga hem där de övervintrar och således vistas större delen av året.
Jag kom att tänka på detta när jag såg några sädesärlor som på trådsmala ben trippade omkring i snö, issörja och kallt vatten kring sångsvanarnas fötter. Vilken storleksskillnad förresten. Sädesärlan från näbbspets till stjärtspets passar ganska precis in mellan sångsvanens öga och näbbspets!
För några veckor sen snappade ärlorna flugor och andra flygfän kring benen på zebror och gnuer. Av vilken anledning skulle de lämna dessa varma trakter med ett överflöd av mat för detta bistra klimat häruppe i norr? Och varför återvänder de många gånger så tidigt att de har svårt att hitta mat den första tiden?
Varför riskerar tofsviporna livet genom att återvända hit upp innan det finns barmark, vilket är en förutsättning för att de ska hitta mat? Bland många flyttfågelarter är det hannarna som återvänder först. Huvudanledningen till detta beteende är att de vill försvara och säkerställa sina gamla, invanda häckningsrevir innan någon annan hinner före.
Mitt svar på den fråga jag fick är att det är här våra flyttfåglar har sina riktiga hemtrakter. Det viktigaste i en fågels liv är att fortplanta sig och föra arten vidare. Det är därför de återvänder i ur och skur varje vår, hit till de ljusa nätternas land där de kan föda upp sin avkomma med allehanda insekter och annat ätbart, dygnet runt under några korta och intensiva sommarveckor.
Att fåglarna sen på egna vingar kan flyga iväg till sol och värme varje höst och lämna mörker, snö och kyla bakom sig är någonting vi bara kan avundas dem.