Vi var en grupp deltagare i en tinnitus rehabilitering som pedagogiska hörselvården anordnade. I de tre veckorna som kursen varade skulle vi bo i den gamla anrika byggnaden som tidigare användes som sanatorium för TBC-sjuka. Den stora tegelbyggnaden gav ett mäktigt intryck och visst tänkte vi på alla de livsöden som under åren som gått utspelats här inom dessa väggar.
Efter den gemensamma frukosten samlades vi för att börja första dagens program.
- Hur har natten varit, har ni sovit gott, frågar sköterskan som håller i morgonpasset.
- Ja då ... tycks de flesta mena. Det är någon som vill ha en extra kudde eller vill byta till en hårdare madrass och allt ska lätt gå att ordna.
- Jag har nästan inte alls sovit, säger en av deltagarna.
- Vad är det då för problem?
- Ja den som har rummet bredvid mig har haft radion på nästan hela natten ... konstigt pianoplinkande. Ja det har varit svårt att få någon ro ...
- Vilket rum har du?
- Rummet längst ner mot övervåningen.
- ???
- Det finns inget rum där, då har du haft besök av gamla sköterskan.
-På den tiden som det här var ett sanatorium för TBC-sjuka så arbetade en sköterska som brukade spela piano före patienterna. Hon var mycket omtyckt och hon arbetade här i många år. Hon är ett mycket vänligt spöke och vill er inget illa ... så bli nu inte rädda.
Hon går bara sin vanliga rond för att se om allt är i sin ordning och att alla har det bra. Ibland spelar hon på sitt piano för att underhålla oss.
Hennes piano finns fortfarande kvar i samlingssalen på övervåningen.
Då och då hände det att någon av oss tycktes ha anat en skymt av henne eller känt vinddraget när hon passerade.