För att få svar på dessa frågor engagerade Piteå Nya föreläsningsförening journalisten Jan Lundquist att föreläsa under rubriken ”Den religiösa kulturen i Piteå.”
Lundquist har arbetat många år på PT och enligt honom själv hör han till dess arkiv – han skriver om händelser och skeenden i Piteås historia. Han har också haft nära kontakt med flera av de samfund som verkat i Piteåbygden – han säger sig vara ”ekumen”.
Den första väckelserörelsen ska ha startats i Porsnäs av Per Brandell 1811 och ledde till en våg av omvändelse i bygden. Brandell fick så småningom möjlighet att utbilda sig till präst och verkade främst i Ångermanland, där hans predikningar lockade många åhörare.
På olika vägar kom hans verksamhet i kontakt med grundarna av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Den rörelse som startades i Porsnäs kom alltså genom EFS att påverka en viktig del av frikyrkorörelsen i vårt land.
Baptismen kom till Piteå i mitten av 1800-talet och dopceremonierna drog publik. Ibland skedde dopen på vintern, i en upphackad vak. På sina håll var pingströrelsen stark och på 50-talet var Frälsningsarmén livaktig. En kortvarigare epok hade separatisterna, bland annat understödda av patron Hedkvist.
Rätten att ge nattvard blev en stridsfråga gentemot Stadskyrkan och dess präster, liksom lagstiftarna, motarbetade de frireligiösa rörelserna. Så småningom ebbade striderna ut och numera är ekumenik en viktig del i kyrkornas arbete.
Eftersom frikyrkorna inte fick tillgång till Statskyrkans byggnader, byggdes församlingslokaler upp. Arbetet med dessa bönhus var i huvudsak ideellt. Detta krävde organisation och man skapade effektivt fungerande styrelser och sammanträdesformer.
Kvinnlig medverkan förekom betydligt tidigare bland de frireligiösa än i Statskyrkan, som ju tillät kvinnliga präster först 1958. Det var inte ovanligt att företagare och andra mer bemedlade stödde de frireligiösas arbete.
Församlingarna startade och drev söndagsskolor och som mest ska de i Piteåbygden ha haft upp emot 600 elever. De frireligiösa församlingarna betydde mycket för nykterhetsrörelsen och ägnade sig åt socialt arbete bland fattiga och utslagna.
Det har funnits och finns fler frireligiösa församlingar i Piteåbygden. Att redovisa alla gör sig icke och Jan Lundquist begränsade sig till de som haft flest anhängare, men utifrån hans föreläsning förstår man att mycket mer finns att berätta om den betydelse väckelserörelserna och frikyrkorna haft för vår bygd.
Efter 50-talet har vi inte haft några väckelserörelser och både de fria församlingarna och Svenska kyrkan har fått färre besökare vid sina gudstjänster. Bönhus har stängts och de olika församlingarna har börjat samsas om lokaler och aktiviteter. Det har blivit svårare att få folk att engagera sig i församlingsarbetet.
Medelåldern bland de som fortfarande tillhör församlingarna är sannolikt hög. Möjligen kommer religiositeten i framtiden att mer ha sin plats i hemmen än i kyrkorna.
I en del avseenden var frikyrkorna förebilder, till exempel när det gällde kvinnors roll i kyrkornas arbete. Frikyrkornas erfarenheter när det gäller organisation övertogs av sekulära institutioner och de var föregångare när det gällde ideellt arbete.
På det sättet kan de religiösa rörelserna ha varit en grund att bygga på under framväxten av företagens, föreningarnas och kommunens verksamhet. Föreläsaren menade att kanske har det gått bättre för städer som haft starka inslag av frireligiösa rörelser.
Jan Lundquist berättade engagerat och livfullt samt kryddade framställningen med fakta och anekdoter. De drygt 60 personer som lyssnade ställde många frågor och kompletterade med egna synpunkter på frikyrkornas roll i vår bygd.