Golvkylan känns tydligt kring mina bara fötter. Decembermorgonen är sträng. Jag böjer mig fram mot rutan och termometern för att avläsa Celsius reaktion och blir andlöst stående. Orrar! De närmaste gårdsbjörkarna är alldeles nertyngda av orrar som klänger och flaxar kring i sina fodersök. Jag räknar ett par gånger och får det till fyrtiofyra stycken! Ganska många tuppar. Vinterorrar i rimfrost. Vilken fantastisk tavla och vilken början på dagen. Och bättre skulle det bli.
En stund efter orrarnas sorti nås mina öron av högljudda skatskratt. Jag kikar ut mot rävåteln som finns på baksidan av huset och där ligger en räv och kalasar, mitt på blanka förmiddan. Grannskapets skator har förnärmade tvingats ta sin tillflykt till en närbelägen björk varifrån frukostsabotören skrattas ut. Dessa glåpord tycks dock inte bekomma den röde nämnvärt där han ligger och gnager med slutna ögon. Föga anar han att skatorna har hämnd i tankarna och snart är strategin klar.
En av dem landar framför åteln och kommer sedvanligt jämfotahoppande fram mot läckerheterna. På andra sidan ligger räven, jag ser bara öronen som sticker upp. Skatan gör en snabb rush framåt och hackar i sig några smulor varefter den blixtsnabbt studsar bakåt igen. Detta fortgår en stund utan att räven reagerar och nästa skata landar bakom den på snön utsträckta rävsvansen. Sakta närmar den sig till synes oskyldigt men plötsligt hoppar den fram och ger räven ett rejält nyp i svanstippen.
Effekten uteblir inte. Mickel studsar rakt upp och skatorna stänker åt alla håll. Räven återgår till näringarna igen och skatorna samlas för nästa attack. Efter några minuters utstuderad mobbning har den antastade fullständigt tappat humöret och förföljer en av de flygande svansnyparna långt utåt åkern.
Under tiden är de andra skatorna framme och hackar för brinnande livet tills räven får syn på dem och återvänder i långa språng. Skatorna retirerar till björken och räven tvärbromsar på åteln blottande sina hörntänder upp mot plågoandarna som svarar med en skrattsalva. I en halvtimme pågår denna dråpliga cirkus tills räven med ett demonstrativt benlyft lämnar sitt visitkort på skatornas matbord och lugnt troppar av mot någon stillsammare miljö.
En sådan här gång skulle en filmkamera verkligen ha varit användbar. Men när man nu inte råkar ha en sådan får det som vanligt bli skissblocket och det genast, medan synintrycken är som skarpast.
Halvannan timme senare är jag framme vid fönstret igen för att också få med åteln på papper och där, i björkarna knappt hundra meter bort, sitter fyrtiofyra orrar i aftonvarden.