Historierna, som insamlats av telefonstationsföreståndare Hilma Öhman i Öjebyn tryckte hos Accidenstryckeriet, Gustaf Hällgren i Piteå, utan angiven författare. Öhman sällade sig därmed till många andra kvinnliga författare som på den tiden använde pseudonymer.
Hilma Öhman ville inte ange vem som stod bakom boken, möjligen för att undvika at reta upp någon och för att det inte skulle misstänkliggöras att honom genom sitt telefonistuppdrag samlat in stoff till boken.
Att många av historierna bevarats för eftervärlden, och blev ett viktigt inslag i Hilma Öhman skrift, kan hon nog tacka prästdottern Anna Grape i Öjebyn, för . Hon gifte sig senare med kyrkoherde Gustaf Hörnström i Piteå. Prästdottern nedtecknade flera av "Dannelmoras" berättelser.
Kristina Katarina var ett av tre barn i familjen. Enligt de kyrkliga böckerna föddes hon i Kopparnäs 1811.
Föräldrarna var Johan Johansson och Christina Jonsdotter
Som piga ingick hon 1860 äktenskap med den sju år yngre drängen, sedermera kyrkväktaren Daniel Bergman i Öjebyn. Detta efter att ha erhållit skriftligt samtycke av fadern Johan, som då bar efternamnet Sandberg och var bosatt i Nybyn, Altersbruk.
"Dannelmora" var närmare 50 år när hon gifte sig med Daniel Bergman.
Maken Daniel gick ur tiden 1894 i en ålder av 76 år. Dödsorsaken angavs vara "ålderdom".
När Kristina Katarina avled den 11 juli 1901 noterades i kyrkans dödbok att hon avlidit av "ålderdom och slag".
I tidningen Norrbottens Posten i Piteå fanns följande notis införd:
"Stoftet efter den i Piteå landsförsamling väl kända "Daniel Mora" invigdes söndags afton åt den sista vilan av komminister Nordström, som i några ord vidrörde hur hon i nit och trohet varit ett föredöme för det nu levande släktet, varför hon ock hugnats med Patriotiska sällskapets medalj. Heder åt minnet! Frid över stoftet!"
Av historierna framgår att hon styrde och ställde i Öjebyn, även över prästerskapet.
Här ett axplock ur historieskörden:
I sakristian i Öjebyns kyrka fanns ett nattkärl av koppar, stort och rymligt, som tydligen inte föll "Dannelmora" i smaken. En dag stegade hon in till kyrkoherden och sa:
"Ja, I jär så mutjä belåten vä noi årdninga ope tjörka, vä väddringa och städninga, män åitt skull I vele håfva än ändring ute å hä jär den der kopparpotta. Hon jär nåo tåong som a jär i å för sä sjölf, desshäller då, då hon jär full å än Daniel sko bära uut a".
Under prostens dagar besöktes kyrkan ofta av stadsbor som ofta hade starkt doftande parfym, och det var en lukt som inte föll "Dannelmora" i smaken. Efter ett större missionsmöte utbrast hon: "Ja, I ha väddre, å än Daniel ha väddre, män hä går et väder ut stassbåon!"
Då hon talade om bosättningen vid giftermålet så sade hon:
"Ja, än Danel hadd et mäir än äitt låkan då vä djifte åss å hä hadd en häst trampe sander då hä låg opa bläika".
På "Dannelmorans"gård fanns en brunn där man fick hämta vatten, men hon fordrade att brunnslocket skulle läggas igen efter varje hämtning. En gång var det en man som vattnat hästen där och glömde locket. "Dannelmoran" kom ut och gav honom en skrapa. Då han hört henne en stund sade han:
"Ja, om jä ett nu vara så ilsk opå mä, så sko jä få än hålf tonn å päro".
"Du sko aller tro att du täpp åt mon men vä än hålf tonn å päro".
En vinter då det var mycket kalt och vedförrådet var nära slut utlät sig Daniel: "Ja, nu djäll e et anne än bede Gud att han sjeck heit na ve".'
"Jåå, svarade "Dannelmora", "sett dena du och be, delss Han tjurr heit veen å hågg än ått dä, så no sko du få sete".
På en syförening där de under bönen vid avslutning föll på knä utbrast hon efteråt:
"Häina väit et vo hö sko tjen dell, legg å reit bäina ut åt golve. Vell I fåll å kne å bede Gud, kan I djära ne för mä själf i min ensshamma kåmmare".
En annan gång då ett par herrar kom till "Dannelmora" i samband med en jakt hade de en för henne främmande herre med sig. Denne bad att få köpa litet grädde. "Nää" svarade "Dannelmora", "Husbonnd'n ha sagt att I få et säle nan grädd".
En av de andra herrarna varnade henne "det är ju landshövdingen". "Hä få våra väm et vell. Å järn landhövding så bör en veta bättre än vete tubb än tejnar att djära måot husbonds befallning". Och därvid blev det.