Vår pappa Curt Sigurd Lindberg föddes 1925 i Hortlax av Elin och Sigurd Lindberg, Han var äldst av fyra bröder. Han arbetade med jord och skogsbruk, lastbilskörning och skolvaktmästarejobb kombinerat med bibliotekssysslan.
1948 gifte han sig med Hedvig Margareta Warva från Finland och fick tre barn.
Vi bodde i lägenhet hos farfar de första åren, till det egna huset med badrum var klart.
Han såg till att vi skulle hade det bra på alla sätt tillsammans med mamma Heddi. Bland annat utflykter i ekan, där han hissade en skjorta och sjöng ”Vi hade inga segel, vi hissade en särk och aldrig världen sett ett sådat underverk. Och det gick långsamt fram, med det gick ändå fram...”
”Det man kan är inte tungt att bära” visade på hans intresse att alltid lära sig mer. Han visade hur man gör och lät oss vara med i jordgubbsodling, att iaktta fåglar, djur och natur, att känna igen olika musikstycken och ibland delta i farfars stråkkvartett.
Alltid berättade han om olika gamla ”original”, som visade det komiska i vardagslivet förr. Dessa talesätt försöker vi nu samla i en bok. Böcker var hans stora intresse och en utmaning att genom biblioteket låta alla få en chans till upplevelser genom att läsa. Kurser och studiecirklar deltog han ofta i. Boken ”Hortlax vår bygd” var också resultatet nedtecknat av honom och flera eldsjälar som ville dokumentera bygdens historia.
Han visade tydligt vad som var bra och mindre bra – något som var en trygghet för oss barn. Vi behövde inte göra misstag i onödan.
Han framhöll det vackra, i naturen, i det odlade, arkitektur, konst, musik och hantverk.
Det stora intresset var jakt och fiske, där historierna var viktigare än bytet. Stugan blev oasen där han kunde pyssla och höra skogen susa.
Pappas omtanke om människor kom till uttryck i arbetet med de evakuerade från Finland eller då han hjälpte till i jordbruk, skogsarbete, otaliga byggen och högljutt berömde den som serverade god mat.
Sorgen efter mamma mitt i livet fanns med i arbete, skolavslutningar, familjehändelser, barnbarn och musik: ”Det här skulle Heddi ha tyckt om”, sa han ofta.
Hans breda kunnande delade han med sig åt oss till 85 års ålder, då sjukdomen drabbade honom. En god historia, ett ordstäv och hans generösa skratt gjorde att vi aldrig hade tråkigt i hans sällskap. Vi är glada att han visade sådan livsglädje och är tacksamma för åren tillsammans och dess oräkneliga minnen. Men det känns tomt.