Brage Filipsson
Den här sommardagen är en sällsam dag. Brage dör och vi, vännerna längs stranden, är nedstämda och eftertänksamma.
Under sjukdomsperioden var Brage öppenheten själv. Han hade förmågan att berätta om sin sjukdom på ett naturligt och osentimentalt sätt. Var det därför som han kunde fördröja sjukdomsförloppet, kämpa mot i det längsta?
Det fanns också en öppenhet och påtaglig innerlighet och närhet inom familjen som visade sig under de svåra stunderna, svängningarna mellan hopp och förtvivlan. Hjalmar Gullberg fångar detta förunderliga i några versrader: "synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd - då sitter vid vår sida en gud förklädd".
Någon dag efter Brages död är jag ute på en joggingtur. Grusvägen, den brantaste delen av backen uppifrån stugan ligger nästan helt i skugga. Det är stilla och tyst. Naturen tycks hålla andan, vemodskänslan dominerar. Men när jag stannar till i det korta motlutet nära huset, blir sinnet något lättare - fjärdens solljusa fönster slås upp. Tilltalet finns där.
Brage ville ofta samtala om sitt stora intresse, fjällfiske. Det fanns en stor entusiasm och glädje i hans berättande. Rånejokkens djupa höljor hade en särskild dragningskraft. Att få lägga flugan, det avslöjande kristallklara vattnet tycktes sakna liv, men plötsligt kom hugget och kampen var igång.
Vi var överens om att sådana upplevelser saknade motstycke. Stunderna med Jan vi lägerelden där stekt öring smakade himmelskt, en njutning som förstärktes av bakgrundsbruset från jokken och sommarnattsskymningen som sakta kom smygande. Albert Einstein har skrivit följande minnesvärda ord: "Den som inte förnimmer det hemlighetsfulla, som inte kan förundra sig, ej känna förvåning, han är så att säga död, hans blick är slocknad".
Så jobbar vi med nyheter