Med armbågarna stödda mot köksbordet på var sida om gröttallriken har jag denna morgon fått in tre gråspettar i samma kikarbild. Två hannar och en hona, märkbart intresserade av samma fläskbit. Vad som i sammanhanget förvånar mig är deras toleranta uppträdande mot varandra. Flera gånger har jag sett båda hannarna sida vid sida på samma matbit.
Förutom dessa tre celebriteter har jag denna vinter även ett antal större hackspettar, och jämfört med gråspettarna är toleransnivån här så gott som noll. De kivas och bråkar med varandra hela tiden. Denna morgon räknar jag alltså in tre gråspettar och inte mindre än sju större hackspettar samtidigt. Alla är centrerade kring två björkar och en telefonstolpe där åtskilliga fläskbitar finns uppspikade.
En morgon i mitten av mars hör jag, trots frukostbestyr och en lågmäld radio i bakgrunden, en spillkråka som ropar högt och tydligt. Hon sitter lite högre upp i en av björkarna i sin morgon-toalett och under kortare uppehåll i putsandet ropar hon ut sitt klyk-ande vårbudskap.
Jag associerar direkt till ”Naturen och vi” med Nils Dahlbäck som hade spillkråkans vårläte som signatur till det program som framförallt under 1960-talet kunde höras i stort sett varje söndag mellan högmässan och lunchekot i radions program 1.
Det är en hon, svart som sot med en stor, illröd fläck i nacken. Hon botaniserar uppåt och neråt efter björkstammar och telefon- stolpe men ignorerar fullständigt de uppsatta godbitarna. Jaha tänker jag, där ser man. Spillkråkan är tydligen inte intresserad av saker som bjuds ut vid mina vintermatplatser.
Morgonen därpå är hon här igen, tillsynes ointresserad av maten. När hon en stund senare är på väg uppför telefonstolpen i typiskt knyckig hackspettförflyttning stannar hon till och smakar lite av det som bjuds och sen är det klippt. Hon blir sittande i nära en timme och när hon sen flyger iväg kan jag konstatera att det bara är den hårda svålen kvar. Efter denna morgon är även hon ”stamgäst” här, om uttrycket tillåts. Sen drygt två veckor tillbaka håller hon sig i gårdens närmaste omgivningar, trummar och ropar och går hårt åt alla gamla björkar jag har på tomten, när hon nu inte spisar fläsk vilket hon gör flera gånger per dag.
Med tiden har hon blivit alltmer orädd. När jag går ut och hämtar morgontidningen flyger hon motvilligt upp i närmsta björk och när jag är inne igen flyger hon genast ner till maten som om ingenting hänt. Sammantaget har jag någon studietimme på svartingen och på 10-15 meters håll i tubkikaren ser jag tydligt att hon har en ringduvelikt oval pupill som inte är centrerad mitt i iris utan dragen mer mot näbbroten. Framifrån sett ser jag dessutom att ögonen är något vinklade framåt, vilket gör att hon effektivt kan arbeta med sitt fantastiska stämjärn till näbb utan att behöva vrida på huvudet för att se vad hon gör.
Hon sitter långa stunder och mejslar loss spånor ur telefon- stolpen som sen tidigare är tydligt märkt av andra hackspettar genom åren. Med fenomenal precision hugger hon två-tre gånger snett in mot träet från höger, vinklar sedan huvudet till vänster och sätter in ett par dolkstötar från det hållet, vrider snabbt på huvud och näbb till höger och fläker loss ännu en drygt decimeterlång träbit som ramlar till marken. På snön runt stolpen ligger vid det här laget träspånor som kunde räcka som tändmaterial till ett antal kaffeeldar.
Häromdagen, sittande vid middagsbordet, lyfte jag kikaren för att kolla en av gråspetthannarna och upptäckte att det var en ny matgäst med mindre rött i pannan än de andra två och när den några sekunder senare ändrade position såg jag att den var ringmärkt.
Vid ett tillfälle lyckades jag fånga dessa tre omskrivna hack- spettarter på samma bild, en kombination som kanske inte är alltför vanlig men som här har blivit en stor del av vinter- matningens behållning, och med hackspettar runt knutarna händer det ständigt saker.
Just nu när jag skriver detta hörs spillkråkans ljudliga flyktläte igen och när jag tittar ut ser jag att hon precis parkerat på en nyligen uppsatt fläskbit. Jag behöver inte sitta vid fönstret och spana efter henne. Hon annonserar sin ankomst så pass högljutt att det hörs ända in där jag sitter i andra sysslor.