Älskade lilla mamma, nu finns hon inte mer bland oss. Hon lämnade alldeles för tidigt, vi ville ha henne kvar så mycket längre. Vem ska nu ringa varje morgon efter fikarasten på jobbet för att kolla hur det gick att lämna barnen på morgonen eller hur det var på barnens träning kvällen före för att sedan ringa några timmar senare för att få prata med barnen och berätta vad du gjort på eftermiddagen.
Är otroligt glad att vi hade så väldigt nära relation, hon var en av mina allra bästa vänner, den jag ringde till när jag behövde fråga om något och den första jag ville berätta roliga saker för. Det är något jag alltid kommer att ha med mig, men det gör samtidigt saknaden så otroligt mycket större. Hon har alltid varit en stor och väldigt viktig del av mitt liv och nu känns allt lite gråare och tråkigare.
Barnen pratar om hene hela tiden och det är ju inte så konstigt, så viktig som hon var för dem. En självklar person och medelpunkt för hela familjen. Hon har alltid tagit sig tid för barnbarnen och det har aldrig varit jobbigt att sköta dem när vi behövt hjälp.
Ofta har hon ringt och frågat om hon inte kan hämta dem från förskola och fritids eller för en övernattning bara för att hon har längtat efter dem. Ger man kärlek så får man mycket kärlek tillbaka och det fick hon minsann.
Barnen ville ofta stanna hos er och hon blev lika glad varje gång. Därför förstod jag att det var extra allvarligt den där torsdagen i slutet av november, när vår tjej ringde och frågade om hon fick komma och vara med henne över dagen, men hon sa att hon inte orkade, att hon hade alldeles för ont i ryggen. Jag hade en dålig känsla hela helgen och hade ont i magen när jag väntade att hon skulle ringa från akuten. Aldrig hade jag väl kunna drömma om att det skulle bära iväg till Umeå. Trots fantastisk omvårdnad så kunde de inte hjälpa henne. Hennes kropp hade kämpat färdigt. Nu behöver hon aldrig mer ha ont i alla fall, det känns tröstande mitt i allt elände. För ont har hon haft, mer än vad någon människa ska behöva ha. Men hon har sällan klagat, en riktig kämpe.
Nej, livet kommer aldrig mer att bli som förut. Tackar nu mamma för allt, vi saknar henne.