Besök till förfluten tid

Det var en av de där minnesvärda sommardagarna. Vi hade packat vår picnic-korg och styrde färden mot den plats i djupa skogen, som var min fars barndomshem och som på den tiden, i början på 1900-talet var ett väglöst land.

Till Björklunda, som låg vid Djupbäcken cirka 15 kilometer från Långträsk, hit flyttade nybyggarfamiljen Daniel och Charlotta Nilsson vid årskiftet 1902-03. Här föddes det tio barnen, fem pojkar och fem flickor, långt ifrån bebyggelse och med ett par kilometer till närmsta granne. Det nybyggda kronotorpet bestod av mangårdsbyggnad med ett stort kök, kammare och förstuga, en stor ladugård, uthus och sommarstuga. Blötmyrar dikades upp och mark odlades och så småningom bröt man även en cykelväg in till Långträsk.
Vi går runt på det som en gång har varit gårdsplanen och försöker tänka oss in i hur det såg ut när familjen bodde och verkade här. Att alla måste hjälpa till och att det inte fanns någon arbetslöshet i hemmet är det lätt att förstå.

Som kvinna och mamma, går mina tankar främst till den tidens kvinnor, de tungt arbetande kvinnorna, som utförde stordåd i det tysta och som oftast glöms när historien skrivs. Det tunga arbetet med allt som skulle produceras från gården och dessutom hela ansvaret för barnen, sjukvård och den mesta skötseln av djuren. Först uppe och sist i säng och med en stor barnaskara att mätta och att hålla med hela och rena kläder, sockar och vantar.
Nu syns knappt husgrunderna och odlingarna har för länge sedan vuxit igen.

Här växer nu istället mängder av vackra blåklockor, kanske är det en hälsning från dem som med svett och mycken möda odlade upp och brukade marken.
När vi går därifrån vänder jag mig om, och där på den stora stenen sitter han, den lille pojken, och täljer på en pinne. De ostyriga lockarna syns under kepsen och med sina klarblå ögon tittar han nyfiket på mig, så spricker hans ansikte upp i ett stort leende och då ser jag skrattgroparna som jag så väl känner igen, jag blir alldeles varm inombords och lyfter min hand till en hälsning.
När vi gått en liten bit kommer vi fram till resterna av en gammal tjärdal. Inbäddad med grönska och i middagssol blir den till ett vackert minnesmärke från en gången tid. Sen när vi kommer till Djupbäcken som ser mörk och hemlighetsfull ut, då kommer jag ihåg berättelsen om den lille pojken som såg en så stor och grann fisk att han totalt glömde bort att han var på väg till skolan.