Bengt finns inte längre kvar bland oss. Han var nummer två i en syskonskara på åtta barn och den första att lämna oss syskon.
Många minnen dyker upp, främst från barndomen. Bengt lämnade i unga år hemmet i Lillpite för att arbeta i bland annat Göteborg. Glädjen var stor när han kom hem på besök, oftast med presenter till mig och min tvillingbror, som var minst i familjen. Han var en snäll och omtänksam storebror, som de senaste åren så tappert kämpade mot sjukdom så svår.
Bengt lämnade oss i juletid, men jag vill minnas en jul för flera år sen då våra pojkar var små och Bengt kom på besök en tidig julaftonsmorgon. Han var ju alltid så morgonpigg. En julklapp till pojkarna hade han med sig – ett hockeymål som han själv svetsat åt dem. En glad överraskning som användes under många, många år.
Stugan i Ankarsskatan var ett kärt tillhåll. Där snickrades, målades och byggdes det på somrarna. En händig karl som kunde allt från att snickra till att få bukt med den besvärliga vassen. Då såg man verkligen hur han njöt och trivdes med sin Karin och pojkarna.
Mina tankar går till familjen som förlorat en kär make och far. Det finns en glädje större än sorgen. Glädjen att minnas. De ljusa och fina minnena av Bengt lever vidare.
Med stor tacksamhet kommer jag att bevara minnet av Bengt under de lyckliga och friska åren.