Barndomsminnen

Har du något speciellt väderminne från din barndom? Sommardagar som aldrig tog slut, då det kom över en meter nysnö eller dagen då din drake slet sig och fastnade i ett träd? Jag har ett specifikt väderminne som jag tänker på då och då. Det var en varm augustidag och lågstadieterminen hade precis börjat. Jag och min kompis som alltid hade sällskap till och från skolan var på väg hemåt. Vi gick barbenta och var försjunkna i någon av våra fantasivärldar, totalt omedvetna om omvärlden. Vi la inte märke till molnen som tornade upp sig eller mullret i bakgrunden. Det var först när den kyliga fallvinden svepte kring våra ben, tätt följt av en kraftig hagelby som vi oförstående vände blickarna mot skyn. Med skräckblandad förtjusning började vi springa hem. Jag har aldrig varit speciellt rädd för åskans dån men som jag minns det lät det som om att blixten slog ner precis bredvid oss. Genomblöta och ganska uppspelta kom vi till slut hem med ett minne för livet. Om jag hade upplevt samma sak i vuxen ålder hade det nog inte etsat sig fast på samma sätt. Troligtvis var det inte hälften så extremt som vi upplevde det som barn. Men det var vid detta tillfället jag upptäckte hur häftigt väder kan vara.