Tredje söndagen i advent
Jag hade varit i Stockholm och anlände till Centralstationen och hittade till sist min plats på nattåget med destination Älvsbyn. Kupén som hade plats för sex delade jag och en man i min egen ålder. Båda var trötta men vi försökte byta några ord med varandra trots svårigheten i detta. Jag kunde inte hans språk och han kunde inte mitt. Jag skulle hem till min familj medan han hade lämnat sin.
Han hade flytt från Irak och försökte berätta hur han haft det. Jag behövde inte förstå allt – jag såg i hans blick att det inte var enkelt. Inte var enkelt att tvingas lämna dem, att vägen framåt var oviss. Det kändes så orättvist och jag kände mig så maktlös. På perrongen såg jag många andra, som jag inte pratade med – men som alla bar med sig sina trauman och vars vägar framåt var ovissa. Vi sov några timmar och på morgonen skiljdes våra vägar – han skulle vidare. Hur hans väg framåt ser ut vet jag inte. Inte heller var han befinner sig när jag skriver detta.
I Psaltaren 146:7-9 som är psalmen för helgen står det: ”Han ger de förtryckt deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.” Men Herren styr inte över hur du och jag ser på andra människor – på flyktingar och främlingar. Hur du och jag väljer att bemöta ”faderlösa och änkor”. Vi har ett val. Ett val i hur vi väljer att bemöta andra, hur vi talar om och med varandra. Ibland är jag blind för allt som sker och händer i vår värld. Blind för hur jag själv agerar och reagerar. Mina ögon behöver öppnas. Det kan ske i ett möte på nattåget. Det kan ske var som helst om vi är öppna för det.
Vägen framåt kan vara oviss men jag vet att den Gud jag tror på blev människa och levde som flykting de första åren i sitt liv. Att advent handlar om väntan på hans ankomst. Kan det vara så att jag mötte honom där i kupén på nattåget? Jag vet att vägen framåt vandrar vi tillsammans med honom som vi väntar på. Jag vet att vägen framåt är att se världen genom hans ögon och söka vara hans händer och fötter på jorden. Att ge svältande bröd, att befria de fångna, att räta krökta ryggar, att ge främlingar skydd, att stöda faderlösa och änkor. Att älska!
Så blir min bön denna helg: Gud, öppna mina ögon! Hjälp mig att se och agera och förstå hur jag kan göra skillnad och bana vägen för Dig i den värld som du älskar.
Amen!