Berlin räknades till de ”stockkonservativa” prästerna. När socialdemokraterna började etablera sig i Arvidsjaur var han inte sen att agera mot dem. Vid ett tillfälle vägrade han exempelvis ta upp förslaget om handelsföreståndare Algot Degerstedts inval som ledamot i skolråd och skolstyrelse. Detta med motiveringen att Degerstedt var en moraliskt undermålig person, i sedligt avseende.
Degerstedt svarade med att stämma kyrkoherde Berlin för ärekränkning och meddelade att eventuellt skadestånd skulle användas till stöd åt den vänsterradikala agitationen. Prästen skulle då alltså få betala för propagandan med egna medel.
Kyrkoherde Berlin, som under en kyrkostämma påstått att Degerstedt fört ett alltför osedligt liv för att kunna sitta med i skolrådet, frikändes senare av häradsrätten från att ha fällt ärekränkande uttalanden. Degerstedt och prästen fick dela på rättegångskostnaderna, i vilka bland annat ingick resa och uppehälle för konsistorieombudet (domkapitlet) som varit med för att kolla om prästen begått något tjänstefel.
Samma år som Berlin och Degerstedt var i luven på varandra anordnades för övrigt stora politiska möten i Arvidsjaur med tal av socialdemokraten Hjalmar Branting, riksdagsledamoten Karl Hildebrand och landstingsman Ernst Hage. Branting talade inför en publik av 700 personer, där han höll en amper vidräkning med högerregementet. Hildebrand talade för 400 personer och riktade sig företrädesvis mot socialdemokratin.
Vid det mötet tvingade Degerstedt och redaktör Hjalmar Larsson riksdagsledamoten Hildebrand att redogöra för högerns försvarspolitik.
Sedan detta möte hållits höll Hage ett beramat föredrag, vilket formade sig till en kritik över högerväldet i landet. På det följde sedan ett anförande av såväl Degerstedt som Larsson. Nämnas kan att påföljande dag talade Hage i Glommersträsk, där han höll ett nära två timmar långt anförande
Hjalmar Branting, (1870-1925) blev senare Sveriges förste socialdemokratiske statsminister. Vid sitt Arvidsjaursbesök var Branting partiledare för socialdemokraterna och riksdagsman.
Ernst Hage (1876-1953), som tidvis var vänstersocialdemokrat var åren 1912-1942 riksdagsledamot
Hage tillhörde den grupp socialdemokrater som 1917 bröt sig ur och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. När detta parti i sin tur ombildades till Sveriges kommunistiska parti 1921 ingick han i den minoritet som bildade ett nytt parti under det gamla namnet. År 1924 återgick Hage till socialdemokraterna.
Karl Hildebrand (1870-1952) var en tid ledamot av riksdagens andra kammare, fram till 1918 då han lämnade politiken. Ideologiskt hörde han till den moderata falangen av högern och var ofta i debatt med de mera konservativa. I en bok utgiven 1950 karaktäriserar konservativa Erik Palmstierna honom: ”Karl Hildebrand var en av dessa personer, vilka i det offentliga livet alltid förbliva nr 2. Kunskapsrik, arbetsam och förståndig var han, men saknade just det, som av nr 2 gör nr 1, detta plus, varpå ledaren igenkännes.
När socialdemokratiska arbetarekommunen i Arvidsjaur bildades blev handelsföreståndare Algot Degerstedt, född 1880, ordförande. Han var även med att bilda det första biblioteket i Arvidsjaur. Degerstedt var född i Skellefteå och kom som bodbiträde till Arvidsjaur. Senare blev han företagare i Luleå. Han fanns en tid med i stadsfullmäktige i Luleå och i landstinget. Degerstedt flyttade till Stockholm för att bli amanuens vid priskontrollnämnden. En anställning han hade fram till fyllda 75 år. Degerstedt avled 1962 i Stockholm.
Om kyrkoherde Magnus Berlin kan nämnas att han under sin tid som präst var verksam i Arjeplog och Arvidsjaur.
Om honom skriver kyrkoherde Albert Nordberg, Gammelstad:” Han liknande den härdiga fjällbjörken med sin kärnved och sina trofasta rötter. Han var inte för stor för den trånga stugan och den låga kåtan, för den smala skogsstigen, inte för tung för den svaga myren eller den murknade spången”
Berlin hade sina rötter i Härjedalen och blev tidigt föräldralös och fick växa upp hos fosterföräldrar.,
Han utbildade sig till maskinist och fick anställning på en båt som under en resa till England förliste. Berlin blev räddad och återvände till Stockholm och blev snart engagerad i kretsen kring C. O Rosenius. Han skickades senare ut som missionskateket i Svenska missionssällskapet till Jokkmokk. Berlin fick senare dispens från akademisk examen och prästvigdes för att först vara verksam i Jokkmokk och i Kvikkjokk.
1879 kom han som kyrkoherde till Arjeplog och fick 1887 samma tjänst i Arvidsjaur, där han var verksam fram till 1916 då han avled och flyttade till de eviga hyddorna. Som kyrkoherde i Arvidsjaur gjorde han sig känd för sin kärvhet.
Det berättas att Berlin vid husförhören tog god tid på sig. De pågick oftast hela dagen vilket i något fall ledde till att någon av de närvarande somnade. Hans predikningar var dessutom mer än vanligt långa.
På skolområdet var han sparsam med församlingen ekonomi och hade svårt att följa med utvecklingen på skolans område och därför hamnade i kontroverser.
Sparsamheten sträckte sig även till att när personer som sökte intyg för att kunna gifta sig ibland fick uppmaningen att tänka över kostnaderna . Berlin ville ogärna utfärda lysning om han ansåg att parterna kunde får svårt att försörja sig.