Allan Lundström
Vi lärde känna varandra när vi båda var medlemmar i Kjell-Bertils orkester. Allan var den genommusikaliske saxofonisten som kunde locka magiska toner ur sitt instrument. Det hände vid nåt tillfälle att han öppnade sin "historiedörr" och gav oss en inblick i vad han varit med om.
Över en kopp kaffe inför en spelning i Boden 1983, berättade han delar av sitt musikaliska liv. Där ingick storheter som Simon Brehm, Alice Babs, Putte Wickman med flera.
Under Kjell-Bertils-eran deltog han vid ett tillfälle i ett radioprogram tillsammans med jazztrummisen Egil Johansen. Och jag minns när vi möttes helgen därpå Allans min när han berättade om den "blöta puss jag fick av Egil."
På senare år möttes vi mest sporadiskt. Det allra sista mötet var på en matvaruaffär i Piteå. Då som alla andra gånger kretsade samtalet om musik, som var vår gemensamma nämnare. Men jag brukade också alltid påminna honom om vikten av att skriva ner sina fantastiska upplevelser på papper. I det sista samtalet diskuterades även skrivandets konst. Och jag blev väldigt glad när han med ett litet leende sa till mig på sitt speciella sätt: "Jag följer ditt författarskap, fortsätt med vad du gör."
Allan var utbildad journalist och hade ett stort litterärt intresse. Det visade sig inte minst i vår orkesterbuss när vi åkte hem i sena nätter. Allan satt med en liten ficklampa i den mörka bussen, medan de andra sov, och läste sina böcker med stort allvar. Nu är Allan borta, men hans minne ska leva kvar under lång tid.
Så jobbar vi med nyheter