Mitt första möte med Allan Lundström, var på övervåningen i Öjebyns bibliotek en kulen höstkväll 1973. Jag och min jazzfrälste kompis Bosse Nyman, tittade in för att lyssna när Pite Big Band under ledning av Georges Goudin, när bandet repeterade. I storbandet satt Allan med sin tenorsaxofon. Nästa möte kom några år senare när jag började som trumslagare i dansbandet Kjell-Bertils. Allan hade då varit medlem i gruppen sedan 1977. Premiärkvällen spelade orkestern i Furulogen, Kalix. Efter en av låtarna vände sig Allan till mig med ett litet leende och sa: ”Dom där synkoperna har jag inte hört tidigare!” Det jag snabbt la märke till hos Allan, var att varje ton han spelade vittnade om en professionalism utöver det vanliga. Som trummis kom jag att med andra ord må som fisken i vattnet.
Så småningom fick jag lite mer kött på benen angående Allan Lundström. Han hade sina rötter i Sikfors, men växte upp i Luleå. Han fick en klassisk skolning på piano och sågs i tonåren som en stor begåvning. Så småningom övergick han till att spela jazz och dansmusik på saxofon.
Året 1953, vid 22 år fyllda fanns Allan Lundström med i K G Morins orkester från Luleå. När man inte spelade på hemmaplan åkte bandet ibland till jazzklubben Boston i Skellefteå. Det dröjde inte länge innan den begåvade musikanten skulle ta steget ut i den stora världen. 1954 kom Allan till den kungliga huvudstaden. Det dröjde dock inte länge innan de stora elefanterna kom i hans väg.
Så åker vi framåt i tidsmaskinen till en lördagskväll 1983. Vi i Kjell-Bertils satt på Blå Opalen i Boden och drack vårt kaffe. Samma kväll skulle vi spela på det Folkets hus som låg granne med konditoriet. En av gubbarna tog till orda, samtidigt som han bläddrade i en kvällstidning: - Har du spelat med Simon Brehm, Allan? - Jodå jag spelade i hans band i mitten av 50-talet, sa Allan. Varför frågar du? - Det står i tidningen att Simons gamla musiker skall träffas igen. Det var då jag bröt mig in i samtalet, och ställer frågan som jag bara var tvungen att fråga: - Intressant Allan. När började samarbetet med Simon Brehm? Allan började berätta: - Det var på Nalen. Jag blev utsedd till ”kvällens fynd”. Simon Brehm liksom upptäckte mig den kvällen.
Efter spelningen i Boden, såddes ett frö i mitt huvud. Jag tog varje chans att fråga ut Allan om åren som professionell i Stockholm. Men jag ville inte verka påträngande. Jag ville höra om hans förehavanden på estraderna, inspelningarna konserterna osv. Allan var en person med stor integritet, och man visste ungefär vart gränsen gick. Han var aldrig otrevlig, kanhända ibland litegrann förvånad att jag ville veta. Han var utrustad med en högst konstnärlig syn på sitt musikarbete. Han tänkte ibland lite annorlunda än den vanlige medelsvensson. Men det gillade jag.
Han kunde vara spontan, som den gången då han berättade att hans gamla scenkostym som han hade haft i Lill-Arne Söderbergs, fortfarande passade honom. Han berättade om den ”tokige trummisen” som jagade en hare med sin bil ute på en äng någonstans i Stockholm. Det allra första proffsjobbet varade i 99 dagar i sträck. Han hade spelat i Moskva vid ett tillfälle: ”Och då jag öppnar mina ögon så står det flera hundra personer och tittar på mig.”
954 spelade Allan i Lulle Ellbojs 13-mannaband. Under några veckor så hade bandet engagemang på Tivoli i Köpenhamn. Några av hans av hans kolleger var Lasse Gullin, Leppe Sundevall och Gösta Theselius.
Fredagen efter engagemangets början, hade Lulle Ellbojs orkester sin första radioutsändning och sedan hade man en sändning i veckan under hela sommaren.
Allan Lundström, tillhörde vid den här tidpunkten, eliten av våra jazzmusiker. Han benämndes även som en av Sveriges bästa tenorsaxofonister. Trumslagaren Tompa Jahn, som var krönikör i Accordion Journalen, skrev i sin krönika om tv-programmet Studio A där Allan fanns med i husbandet: ”Ett program som visades för en tid sedan hette Studio A. Där stod att en orkester vid namn Nils Lindberg skulle framföra toner featuring Lasse Gullin och Monica Zetterlund. Och vad får vi så småningom se? Jo, Åke Persson, Allan Lundström och Sture Nordin. Alla tre väl så berömda. Men varför bara presenteras Lasse Gullin och Monica Zetterlund som solister? Kunde inte Åke Persson fått sitt namn nämnt? Och även Allan Lundström?”/1960.
Allan Lundström fortsatte på den framgångsrika vägen. Anders Burman hette en trumslagare dito grammofondirektör. Han plockade in Allan i sin orkester. Bolaget som Anders Burman grundat hette Metronome. Många av landets stora artister fanns i Burmans stall. Det var den 10 april 1959 i Metronomes studio, som Owe Thörnqvist spelade in sin klassiker Varmkorv-boogie. Gissa vem som spelade tenorsax? Jo,Allan Lundström.
Allan Lundström mötte många av ”de stora elefanterna” under åren i Stockholm. Han ingick även i Putte Wickmans orkester, även i Seymour Österwalls, där även Gösta Eriksson från Hortlax spelade piano. Allan spelade med Alice Babs, Monica Z. Stan Getz, med flera. När Alice Babs skulle framträda på Sollidens scen på Skansen i augusti 1973, så kallade hon in Allan Lundström, Ove Lind, Arne Wilhelmsson, Lars Erstrand, Roffe Larsson och Nils-Bertil Dahlander.
1967-1970 spelade Allan Lundström på sin tenorsax i Yngve Forssells orkester från Skellefteå. Då hade Allan börjat få hemlängtan. Han påbörjade samtidigt en utbildning vid musiklinjen på Framnäs folkhögskola i Öjebyn. Det hela utmynnade i en tjänst som kommunal musiklärare i Piteå 1970-1993.
Allan Lundström gick ur tiden 2009, 77 år gammal. Ibland så besöker jag han grav på kyrkogården i Öjebyn. När jag står där under tystnad tycks jag höra Erroll Garners ”Misty” precis som Allan brukade spela när vi i Kjell-Bertils spelade upp till kvällens sista dans.