Amputationer var välkända redan i den förhistoriska kirurgin och gjordes för att man, genom infektionsrisken, inte vågade knyta till skadade kärl.
Så var situationen för Anna-Greta Nordlund vars ena ben drabbats av kallbrand. Man kan bara spekulera i orsaken, sår, diabetes, svår åderförkalkning eller blodpropp.
Läkaren bedömde kallbranden vara av sådan karaktär att det fanns risk för patientens liv. Nordlund hade en outhärdlig smärta. Troligen hade benet börjat övergå i svart eller blåaktiv vävnad. Säkerligen valde läkaren amputationsnivån med omsorg och med den förhoppningen att det skulle bli en säker läkning, utan att riskera komplikationer.
Att amputationen gjordes utan bedövningen var att läkaren inte vågade sätta in något medel, på grund av kvinnas nedsatta kroppskrafter.
Kloroform var ett av de äldsta bedövningsmedlen vid operationer och ansågs länge vara mera fördelaktigt än eter. Mot slutet av 1800-talet konstaterades att kloroform orsakade leverskador och hjärtarytmier.
Eter blev då det dominerande narkosmedlet.
Det tillgreps dock inte vid amputationen av Nordlunds ben.
Stark smärta
Om upplevelsen att känna smärtan på operationsbordet, när benpipan och märgen avlägsnades strax över knät, uppges Anna Greta Nordlund ha sagt:
- Det kan det vara värt.
Operationen gick lyckligt. Ganska snart skrevs Anna-Greta Nordlund ut från lasarettet i Piteå och återvände hem till Norrfjärden.
Såret läkte ganska snabbt, men Nordlund förblev dock sängliggande en tid.
Någon månad efter operationen, närmare bestämt den 6 maj 1896, avled Anna-Greta Nordlund. Den 10 maj begravdes hon i Öjebyn. Om det var till följd av sviterna efter operationen, eller den höga åldern, förtäljer inte historien.
Hon var född i Porsnäs, dotter till Jonas Wärja och Eva Johansdotter.
I kyrkböckerna finns hon antecknad som piga när hon som 44-åring ingick äktenskap 1852 med åtta år äldre Jonas Larsson Nordlund. Han hade, enligt kyrkböckerna, varit gift två gånger tidigare.
Han blev far till tre barn i andra äktenskapet. Anna Greta, den tredje hustrun och född 1808, förblev barnlös.
Avskalad huvudsvål
Sjukdom skrämmer och fascinerar. Många är de notiser som passerar revy i de gamla tidningarna och visar hur läkaren följer oss från vagga till grav, som en mänsklig länk mellan liv och död.
Vid ungefär samma tidpunkt som amputationen företogs berättade Norrbottens Posten om hur hemmansägaresonen J A Berglund stuckit en kniv i ena benet under snickeriarbete, utan att träffa något blodkärl. Han fördes till lasarettet för vård.
Erik Sjöberg, 12 år, från Roknäs, föll under skidåkning så olyckligt att han slog huvudet mot en påle. En del av huvudsvålen skalades av och den unge pojken förlorade en hel del blod.
Han kom också under lasarettsvård. Till lasarettet fördes också en 4-årig son till hemmansägare Johansson i Porsnäs. Han fick ena lårbenet brutet då han under lek föll omkull på golvet.
Ett antal år tidigare, närmare bestämt i februari 1851, berättas om en 14-årig pojke från Böle som räddades till livet tack vare en skicklig kirurg i Piteå, fältskären och lasarettsläkaren Axel Almqvist.
Pojken hade varit ute på skidtur: I en brant backe fick han sådan fart att han inte i tid kunde bromsa in vid mötet med en till hälften omkullfallen gärdesgård.
Spetsad av stör
Pojken föll över en av gärdsgårdsstörarna, så illa att en trängde in i skrevet strax framför stolgången, genom bäckenet och in genom magen och ut genom ryggen, strax vid sidan om ryggraden. Stören bröts av och en del av den blev kvar i kroppen.
- Man skulle trott att en ögonblicklig död varit en naturlig följd av ett sådant fall enär stören i den grövre änden var 3,5 tum i omkrets och besatt med diverse knölar av avhuggna kvistar. Genom störens häftiga och kraftiga indrivande i kroppen hade gossen ej erfarit något lidande rapporterade Norrbottens Posten.
Pojken drog av sig sig kläderna på överkroppen. Halvnaken, och med stören genom kroppen, fortsatte han mot hemmet. Under färden träffade han på folk som såg pojkens belägenhet och snabbt tog hand om honom.
Bud gick sedan till doktor Almqvist, som med häst och släde, småningom infann sig. På plats, och efter företagen undersökning, drog han ut den cirka tre decimeter långa stören som fanns kvar i kroppen.
Läkaren bedömde att pojken, sedan han återhämtat sina krafter något, måste vidare till lasarettet i Piteå.
Där fick han sedan "åtnjuta en noggrann och sorgfällig skötsel så att allt hopp om hans återskaffande ej lär vara ute", enligt tidningen.
I maj 1851 rapporterades att pojken skrivits ut från lasarettet, helt frisk.
Naturligtvis blev händelsen ett samtalsämne, och spekulationer uppstod om riktigheten av rapporten.
Det fick Norrbottens Posten att kommentera:
- Hela händelsen låter otrolig och vi har hört många skatta dess sanningsenlighet i fråga, men vi kunna konstatera att det nu uppgivna förhållandet är det rätta. Flera andra personer kunna intyga sanningen därav, avrundar tidningen.