Tama vargar ställde till med fårmassaker i Lillpite
Den största vargjakten i Sverige på över 100 år avslutades förra veckan. Det var en jakt som väckte blandade känslor. Ser man 100 år tillbaka i tiden kan konstateras att ulven även då var omstridd, inte minst i Pitebygden.
Två vargungar hölls i fångenskap i Lillpite för omkring 100 år sedan och lyckades, när de vuxit upp, smita ut och åstadkomma en massaker på får.
Foto: Scanpix
Observationer av vargar har ibland vållat en hysterisk folkstorm och djuret har oftast betraktats som en buse. Vargen har stor jaktskicklighet baserad på snabbhet och uthållighet och dess vana att leva i flock.
Nafsade i släden
De gamla tidningsläggen berättar bland annat om hur en varg för 100 år sedan förföljde bröderna Nils och Arvid från Pite-Byske, söner till Johan Larsson. Bägge bröderna tog sig senare namnet Johansson i efternamn, efter faderns förnamn.
De var på väg hem från Piteå. En bit från Pitholm fick den ene av bröderna höra ett gnisslande läte bakom sig. När han vände sig om fick han syn på "gråben", som då var alldeles inpå honom. Han ropade då till sin broder och försökte bli av med sin "förföljare" genom att slå och skrika mot djuret. Det berättas att vargen då morskt visat sina vita tänder varefter den satte av i full fart mot Furunäsets sjukhusområde.
Ungefär vid samma tidpunkt berättar slaktare Frans Bergström från Piteå hur han, på hemväg från Älvsbyn, stött på varg. Det var i ett skogsområde mellan Tvärån och Sikfors. Vargen dök upp på landsvägen, där Bergström färdades med sitt rätt tunga lass. I 20 minuters tid förföljdes Bergströms ekipage av vargen. Hästen uppges ha blivit så skrämd att den löddrigt galopperade fram.
- Upprepade gånger sökte vargen nafsa sig fast i släden, berättade Bergström som inte hade någon tillstymmelse till vapen för att avvärja vargens retsamma närgångenhet.
Hotade hästen
Om de inblandade personerna kan berättas att Nils Johansson, född 1883, blev moderlös vid fyra års ålder, när modern Wilhelmina Nilsdotter gick ur tiden. Han började som 13-åring i flottningsarbete, var bonddräng och en tid järnvägsbyggare. I Harads mötte han Vilma Sandling. De gifte sig 1912 och köpte sedan fädernehemmet i Pite-Byske. Där drev makarna jordbruk. Johansson var även sysselsatt i flottning och i skogsarbete. Han blev far till tio barn. Nils Johansson gick ur tiden 1955. Han var då bosatt i Malbäck, Ålundsby.
Brodern Arvid, född 1891 och som fadern fick i sitt nya äktenskap med Emma Johanna Öberg, gifte sig med Märta Lovisa Lindberg från Långträsk. De fick åtta barn. Familjen var först en tid bosatt i Långträsk, därefter vid Långträsk kolonat och kom 1941 till Arvidsjaur. Arvid Johansson, som under de yrkesverksamma åren arbetade i skogen, vid järnvägen och som byggnadsgrovarbetare, gick ur tiden 1964.
Om slaktare Frans Bergström, född 1884 i Piteå, kan berättas att han i sin krafts dagar drev slakteri- och charkuterirörelse på Norrmalm i Piteå. Vid sin död 1954 efterlämnade han två söner och tre döttrar.
Även en icke namngiven slaktare från Piteå, som färdades mellan Blåsmark och Bergsviken, berättade för pressen om hur han förföljts av en varg, och som hotade hästen. Vargen uppges ha följt med ända fram till Bergsviken, där den hoppade in i skogen igen.
Födde upp vargungar
En annan historia som även fick känslor att svalla utspelades sig i Lillpite. Det berättas att en bonde en senvinter för 100 år sedan fångade två vargungar, vilka han höll vid liv.
Mycket talar för att det var bonden Johan Eriksson, senare i livet med hedersuppdraget häradsdomare. Under sin livstid bytte han hemman och hade en tid kvar en avstyckning i Gråberget, innan byggnaderna där flyttades till Hötjärn i Lillpite.
En dotterson till Johan Eriksson är Alvar Jonsson, Lillpite, 91 år. Han erinrar sig om att det talats om någon form av buranläggning hos nämnde Eriksson.
De två vargungarna växte för var dag i Lillpite och hade en strykande aptit. Barnen i omgivningen visade allt för stort intresse för djuren och ville gärna öppna luckan till den bur där djuren förvarades. Det bestämdes då att flytta djuren till Gråbergets fäbodar, där fäbodjäntan åtog sig att sköta dem. En dag när hon var borta hade någon öppnat buren och släppt ut de två vargarna med påföljd att djuren försvann till skogs och kastade sig över en större fårhjord som betade där. När fäbodjäntan kom hem på kvällen fann hon till sin fasa 18 får ihjälrivna. Det egendomliga var att vargungarna återvänt till buren där de, blodiga efter dagens batalj, lagt sig att somna som ingenting inträffat.
Vad som sedan hände med vargarna framgår inte. Känt är dock att Johan Eriksson var en aktad förtroendeman i bygden och som vid sin död 1920 efterlämnade hustru, född Björk och nio efterlevande barn av vilka tre emigrerat till USA.
I området mellan Arnemark och Altersbruk rapporteras för 100 år sedan också om vargar liksom i Rosviksområdet.
- De glupska bestarna har snappat bort en hund som vågat angripa dem, informerades läsarna om ett vargangrepp i närheten av Alter.
Så jobbar vi med nyheter