Under krigsåren, och under vistelsen i Amerika kallades Clausén för Fritz, men tilltalsnamnet var Hilding vilket han återtog efter återkomsten till Sverige.
Om upplevelserna i USA och andra världskriget, med anfallet mot Japan, höll Hilding Clausén en mycket låg profil. Ytterst få visste om vilka vedermödor han fått vara med om sedan han som 18-åring, den 26 januari år 1929, drog iväg till landet i väster med passagerarfartyget Gripsholm, som andra klass passagerare.
På samma avgång fanns reskamraten Per Grahn, Munksund. Bägge med uppgiven adress Moline, Illinois.
Ombord på båten fanns också 21-årige Karl Y. Larsson från Porsnäs, 21-åriga Elsa E. Westberg från Pålberget, 20-åriga Agda A. Johansson, Håkansö, 22-åriga Ottilia A, Sandkvist, Rosvik, 17-åriga Lilly A. Ökvist, Porsnäs och 20-åriga Märta E. Lindkvist, Hortlax.
Mamma Capone
ordnade smörgåsar
Efter ankomsten till Chicago fick Hilding Clausén en tid arbete i en fabrik där det tillverkades lampor och leksaksbilar i gjutjärn. Men det fanns även svåra tider under de 23 år Amerikavistelsen varade.
Det fanns åtskilliga dagar som inte gav tillräckligt med pengar för att kunna hålla sig mätt. Tidvis var det svårt för Clausén att hålla undan svälten. Ibland fanns han i kön till Frälsningsarméns soppkök i Chicagoområdet, för att mätta sig.
Vissa dagar fick han försöka överleva genom att enbart dricka vatten.
Vid något tillfälle har Clausén yppat att han under den svåra tiden slapp undan nödens fotspår tack vare gangstern Al Capones mamma. Hon fanns i närheten där han bodde och förbarmade sig över ynglingen från Piteå genom att förse honom med smörgåspaket.
Värvades utanför biograf
Brodern Wilhelm, som startat åkerirörelse i Piteå, såg också till att det kom iväg pengar till brodern i Chicago, som utan det tillskottet knappast skulle ha kunnat klara sig.
Anledningen till att Clausén gick ut i kriget är oklart. Vad som dock berättats är att Hilding Clausén vid ett tillfälle, efter ett besök på en av Chicagos biografer, mötte värvare som propagerade för ett aktivt deltagande i andra världskriget. Det var efter det japanska anfallet mot den amerikanska marinbasen vid Pearl Harbor, Hawaii, på morgonen den 7 december 1941. Förmodligen såg Clausén fördelar i att låta sig värvas, inte minst försörjningsmässigt.
Under en del av kriget tjänstgjorde Hilding Clausén, som var duktig i matlagning, som kock för de amerikanska trupperna.
Det blev fyra år i amerikansk militäruniform, där han fick vara med om striderna i stillahavsområdet och här uppleva hur bergiga ön Okinawa en viktig japansk flygbas och marinbas i slutet av mars 1945 utsattes för en omfattande amerikansk operation med såväl land-, som sjö- och flygstridskrafter. Detta blev också det sista stora slaget under Stillahavskriget med tusentals dödade och sårade.
Under åren i USA gifte sig Hilding Clausén med en amerikanska, men äktenskapet upplöstes. Efter kriget återvände han till Piteå för att hälsa på och fick första tiden bo hos sin farmor, som hade rum för resande. Under en utekväll på Stadshotellet träffade han Inga Blom och förälskelse uppstod. Clausén återvände sedan "hem" sedan han lovat sin fästmö att han skulle komma till hembygden för gott sedan han fått avsluta sina affärer i USA.
Men det gick tydligen inte tillräckligt fort för Inga Blom. Hon tyckte att det dröjde för Hilding Clausén att återvända. Då åkte hon över för att skynda på hemresan. Det visade sig att hon inte hade alla papper i ordning för att få stanna och måste återvända. Den blivande maken fick besviket fick vinka av henne. Men väl hemkommen och sedan den nödiga pappersexercisen åkte Inga Blom åter till USA. Där gifte de sig den 1 maj 1948. Till Piteå återvände Hilding Clausén 1949 och fick sedan anställning i svågerns företag, Bloms möbler. Där var Clausén sedan, fram till pensioneringen 1976, försäljningschef. Han avled 1980.